I dag vaknar Finland upp till ett nytt politiskt landskap. Med ett Sannfinländarna som har reellt politiskt inflytande i parlamentet skriver landet in sig i de senaste årens europeiska rörelse mot högerextrem och/eller populistisk närvaro i de politiska finrummen.
I vissa länder, till exempel Ungern och Italien, har rasistiska partier som Jobbik och Lega Nord stort inflytande på regeringspolitiken – alltmedan majoritetspartierna i sig svårligen kan kallas annat än främlingsfientliga högerpopulister.
I det svenska riksdagsvalet 2010 fick Sverigedemokraterna ”bara” 5,7 procent av rösterna, men fungerar i nio fall av tio som stödparti till alliansregeringen – vilka inte kan få igenom sin politik utan stöd från SD.
Det är lätt att misströsta vid betraktandet av det samtida Europa. I Frankrike jagar polisen beslöjade kvinnor på öppen gata. I Storbritannien anklagar rasistiska BNP regeringen och premiärminister David Cameron för att stjäla deras migrationspolitik. Förföljelsen av romer fortsätter med oförminskad kraft även bortom sommarens utrensningsrubriker.
Därför är det viktigare än någonsin att minnas att politiska rörelser och strömningar inte når inflytande av en slump. Den europeiska (extrem)högervridningen är resultatet av ett gediget och mångårigt arbete av aktivister, sympatisörer och partifunktionärer.
Danmark vaknade plötsligt inte upp till ett politiskt landskap där Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti dikterar den parlamentariska elitens hetsande inställning till landets muslimska minoritet. Lika lite är det en slump att det – än så länge – är omöjligt att i Sverige dra folkmassor till demonstrationer mot migrations- och asylpolitiken.
Helt enkelt därför att de som försvarar människors rätt att söka sig en bättre framtid bortom nationsgränser fortfarande hörs och arbetar mer, och är fler, än de som tycker motsatsen.
Efter det på många sätt traumatiserande extremhögerintåget i riksdagen i höstas är det uppmuntrande att svenska folket har blivit mer positivt inställda till att ta emot flyktingar. I SOM-institutets mätningar för 2010 säger sig 58 procent av befolkningen vara för ett ökat flyktingmottagande, mot 54 procent 2009.
Förutom några år under mitten av 00-talet följer attityderna en tydlig trend sedan mätningarna började 1990: Människor blir mindre och mindre negativa till flyktingar.
Att det senaste resultatet från statsvetarhåll förklaras med att Sverigedemokraternas deltagande i valrörelsen mobiliserat såväl flyktingförespråkare som flyktingmotståndare illustrerar mer än väl behovet av fortsatt kamp mot mörkerkrafterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
