debatt Vi har varit tydliga med att ett nej är ett nej till Svenskt Näringslivs och PTKs slutbud. Och vi kommer nu inte att sätta oss med armarna i kors och titta på. Vi kommer göra allt vi kan för att påverka, skriver ordförande för fem LO-förbund.
Frågan om den svenska arbetsrätten har varit en het facklig-politisk fråga ända sedan Januariavtalet skrevs under för snart två år sedan. Centern och Liberalernas antifackliga hållning fick stort genomslag i detta avtal och arbetsrätten skulle förändras i grunden. Arbetsmarknadens parter skulle dock, under hot av ett löntagarfientligt lagförslag, få chansen att förhandla fram en egen lösning. Motparten, Svenskt Näringsliv, utnyttjade de ojämna oddsen och levererade ett slutbud som ett enigt LO avvisade. Det fanns helt enkelt inga lösningar på de trygghetsfrågor som är viktiga för LO-förbundens medlemmar. Ett oenigt PTK svarade däremot ja till detta slutbud.
Arbetsmarknadsministern meddelade i fredags att den så kallade Tojier-utredningen nu slängs i papperskorgen. Det är givetvis ett bra besked från regeringen. Denna utredning borde aldrig ha tillsatts. Nu står det klart att regeringen ska arbeta vidare med det slutbud som finns mellan tjänstemännens förhandlingsorganisation (PTK) och Svenskt Näringsliv. Arbetet ska utgå från slutbudet men anpassas så att, som minister utrycker det, ”lagstiftningen skall fungera för hela arbetsmarknaden”. Nu har vi haft tid att analysera budskapet. Vi tolkar arbetsmarknadsministern och regeringens budskap som att vi nu börjar om.
För att en ny lag ska fungera på hela arbetsmarknaden måste stora delar av slutbudet omarbetas och inte ensidigt anpassas till en bråkdel av arbetsmarknaden.
Idag har 1.4 miljoner arbetare i LO valt att inte ingå i överenskommelsen just för att den inte fungerar bra på deras arbeten. Skulle överenskommelsen bli verklighet så får våra medlemmar mindre trygghet, när de är i starkt behov av mer trygghet. För att en ny lag ska fungera på hela arbetsmarknaden måste stora delar av slutbudet omarbetas och inte ensidigt anpassas till en bråkdel av arbetsmarknaden. Det är värt att påminna om att endast 900 000 medlemmar är anslutna till PTK, och flera förbund avvisade dessutom uppgörelsen.
För det första måste vi begränsa den otrygghet som allmän visstid innebär för arbetstagaren. Den förra LO-kongressen beslutade att LO ska arbeta för att allmän visstid ska bort. Idag säger lagen att om du under en fem års period arbetat 24 månader så ska det övergå till en tillsvidare anställning, mer känt som fast anställning. I slutbudet kortas den perioden till 18 månader. Men 18 månader är fortfarande en alldeles för lång tid. Det skapar för den enskilda löntagaren en otrygg situation. Menar regeringen allvar med att en ny lagstiftning ska fungera för hela arbetsmarknaden så måste stora kliv tas mot ett avskaffande av allmän visstid. Samma gäller det som kallas hyvling, att man från ena dagen till den andra, tvingas ned i arbetstid och därmed lön. Detta är omodernt och inget som hör hemma på en modern arbetsmarknad.
För det andra riskerar slutbudets skrivningar om turordningsreglerna att slå helt fel.
Bakgrunden till att vi innan LAS fick turordningsreglerna i äldrelagen 1971 är egentligen ganska naturlig. Under ett helt arbetsliv är det rimligt att man besitter olika nivåer av produktivitet. Exempelvis kan det vara så att en 27-årig murare jobbar något snabbare än en 63-årig kollega. Men den 63-åriga kollegan jobbade antagligen lika snabbt när denna var 27. Alltså under ett helt arbetsliv ger arbetstagare av sin kraft till företaget. Det vi kunde se innan äldrelagen var att företagen sa upp trotjänare när deras kroppar var slitna och trötta. Det kan inte anses rimligt. Här måste vi hitta en lagstiftning som ger trygghet under hela livet. Det vi har idag med två undantag från regeln sist in- först ut, vilket vi anser vara två för många, utökas i slutbudet ytterligare. Det slår hårt mot många anställda inom våra branscher där företagen ofta är små vilket gör att undantagen slår hårdare.
För det tredje är orden viktiga, speciellt viktiga när vi talar om arbetsrätt. Ett exempel på sådana ord är saklig grund.
I uppgörelsen vill man ändra saklig grund till sakliga skäl. Det kan naturligtvis låta harmlöst, men så som rättspraxisen på svensk arbetsmarknad har växt fram under 100 år har vi genom en lång rad domar i arbetsdomstolen stakat ut vad saklig grund är och betyder.
När man i uppgörelsen väljer att byta begrepp hoppas vissa att den långa resan ska börja om från start. Det är en olycklig utveckling.
Brott mot anställningsavtalet är naturligtvis allvarliga, det tycker inte minst vi som fackliga företrädare. Men genom en rad olika rättsfall har vi kunnat förstå att livet kan ändras snabbt. Idag har vi genom saklig grund ett skyddsnät för detta. En anställd som arbetat fläckfritt under 20 år men som är med om en traumatisk händelse och under en kort period missköter sitt arbete kan vi idag hantera. Om all tidigare rättspraxis åker ut måste alla dessa fall tolkas om igen. Det innebär att det blir enklare att säga upp och så måste parterna pröva allt om igen i domstol. Det är dyrt och en omständlig väg att gå. Risken att vi slänger ut barnet med badvattnet är påtaglig.
Vi har, som förhoppningsvis är bekant för arbetsmarknadsministern, en lång väg att gå för att lagstiftningen ska fungera på hela arbetsmarknaden. Och det kan inte heller vara obekant att vi varit tydliga med att ett nej är ett nej till Svenskt Näringslivs och PTKs slutbud. Men vi kommer inte att sätta oss med armarna i kors och titta på. Vi kommer göra allt vi kan för att påverka. För oss handlar det om att försvara och säkra våra medlemmars trygghet i vardagen.
Johan Lindholm, förbundsordförande, Byggnads
Valle Karlsson, förbundsordförande, Seko
Urban Pettersson, förbundsordförande, Elektrikerna
Magnus Pettersson, förbundsordförande, Fastighets
Mikael Johansson, förbundsordförande, Målarna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
