När Barack Obama vann presidentposten för snart fyra år sedan visste glädjen inga gränser. En liberal professor i juridik som kampanjade mot kriget mot terrorismens alla övertramp. Som lovade “hopp” och ”förändring”. Dessutom det monumentala i att USA för första gången valt en svart president.
Obama var ljuset efter George W Bush och det kompakta, globala mörker som sänkt sig över världen under hans tid vid makten. En chans till bättring, till om inte lysande så åtminstone mindre polariserade och våldsamma framtider.
Längst i glädjeyran gick den norska Nobelpriskommittén som belönade Obama med fredspriset 2009. Ett pris som i bästa fall kunde tolkas som en förhoppning om framtida stordåd.
Såhär efteråt var det än fåfäng, och minst sagt naiv, önskan.
Under Obama har kriget mot terrorismen fortsatt i välkända George W Bush-spår. Guantánamo är fortfarande öppet och misstänkta terrorister döms i hemliga militära domstolar. Människor som läckt information, så kallade “wistleblowers”, har slagits ner på hårdare än under tidigare presidenter. Ingen annan administration har heller hemligstämplat så många regeringsdokument som Obamas.
De senaste årens utveckling har fått sansade personer som Aaron David Miller, Mellanösternkännare och rådgivare åt såväl demokratiska som republikanska administrationer, att likna Obama vid “George W Bush på steroider”.
Obemannade drönarattacker på andra länders territorier har under Obama ökat stort. Faktum är att de alltmer har kommit att utgöra det främsta vapnet i “kriget mot terrorismen” – med många civila dödsoffer som följd.
I slutet av maj avslöjade New York Times att presidenten själv godkänner och pekar ut människor som ska dödas i de attacker som USA utför mot misstänkta terrorister (de senare definieras som samtliga män i “militär ålder” inom ett visst givet område i till exempel Pakistan eller Jemen).
Utifrån en dödslista pekar Obama personligen ut vilka som ska likvideras, många av dem amerikanska medborgare. Det gör honom, likt föregångaren, möjlig att åtala i den internationella brottsdomstolen (ICC) för brott mot mänskliga rättigheter. Framför allt visar avslöjandet på en cynism långt ifrån den “förändring” Barack Obama en gång lovade att verka för.
Det går att argumentera att Obama är bättre än Bush, att de republikanska alternativen är allt för skrämmande att ens tänka sig. Men med den “anti-terror”-doktrin Obamaadministrationen står för har det förakt för mänskliga och civila rättigheter som förut kunde förläggas till högerhökar bland republikaner under George W Bush blivit mainstream och mittenpolitik.
Genom terrortriangulering har motstånd mot, till exempel, utomrättsliga avrättningar förlagts på yttersta vänsterkanten i USA.
För att inte tala om vilket inflytande på världen det har att USA helt öppet avrättar människor utan rättegång eller ens förvarning inom andra länder. Det blir knappast läge för amerikanska protester den dagen Kina, Ryssland eller någon annan vänder samma vapen mot sina egna eller andras medborgare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
