Barack Obama svor presidenteden med handen på två biblar: Abraham Lincolns och Martin Luther Kings. Obamas egen motivering till bibelvalet var att ”deras handlingar, de rörelser de representerade, är orsaken till att jag ens kan installeras som president”.
Sedan handlar det förstås om timing. Det har nämligen gått 150 år sedan Lincoln avskaffade slaveriet, och 50 år sedan King marscherade till Washington och drömde om att USA en dag skulle ”förverkliga den sanna innebörden i sin trosbekännelse … att alla människor är skapade jämlika”.
Obamas tal utgick också från trosbekännelsen, och klangen var ideologiskt tydlig. De tidigare inviterna till det konservativa Amerika var nedtonade, även om han underströk att staten inte kan lösa allt och att tron på individuellt ansvar är inpräntad i landets DNA.
Men det var främst ett annat arv som talade: tron på att frihet förutsätter jämlikhet, att friheten inte kan vara ”reserverad för de tursamma eller lyckan för de få”.
Jämlikhet kommer inte automatiskt, påpekade Obama. Den måste tillkämpas. Och visst kan man se USA:s historia som en lång kamp för ökad jämlikhet, för att fler och fler ska få plats i drömlandskapet. ”Via Seneca Falls och Selma och Stonewall”, som han uttryckte det.
Och nu är det dags att fortsätta det ”pionjärerna påbörjat”. Kvinnors inkomster måste höjas, papperslösa immigranters drömmar förverkligas och homosexuellas rättigheter säkras.
Att tala om ”gay rights” i ett installationstal är unikt och radikalt, ett tecken på att det progressiva Amerika bär på ett stärkt självförtroende.
Det gör också Obama. Med valsegern och de högsta popularitetssiffrorna på tre år i ryggen vågar han lägga ut texten. Inte minst kring den ekonomiska ojämlikheten. Det är i och för sig inget nytt, Obama har gått loss på de växande klyftorna förr, särskilt sedan Occupyrörelsen bröt upp den konservativa ekokammaren. Men förut har det mest handlat om att de rika bör betala sin ”beskärda del” när budgethålen ska täppas till.
Nu framställdes inkomstklyftorna som ett problem i sig: USA kan inte ”bli framgångsrikt när ett krympande fåtal klarar sig väldigt bra samtidigt som en växande majoritet knappt får ihop det.” En arbetarlön borde gå att leva på och en stark och bred medelklass är ryggraden i en modern ekonomi, menade Obama.
En färsk rapport visar att klyftorna i USA har ökat mer än i något annat stort västerländskt land sedan 1960-talet. Och i boken ”Unequal Democracy” visar statsvetarprofessorn Larry M. Bartels att det framförallt är republikanerna som spätt på klyftorna med en politik som konsekvent gynnat de rika och missgynnat resten.
Men klyftorna har också växt under Obama. Den rikaste procenten har blivit rikare, samtidigt som medianlönen har sjunkit och miljoner ramlat ner i fattigdom. Det beror inte bara på presidenten, utan framförallt på den ekonomiska krisen och på en företagssponsrad och doktrinär höger som betraktat motståndet mot Obamas reformförslag som ett heligt krig.
Nu verkar Obama ha lämnat den naiva tron på samförstånd bakom sig. Att döma av de farsartade förhandlingarna inför ”det fiskala stupet”, som landade i en begränsad uppgörelse, kommer presidenten att gå in för att förankra sin politik hos det amerikanska folket och därigenom sätta press på republikanerna i kongressen.
Det är långt ifrån säkert att strategin lyckas. Den amerikanska högerns envishet är närmast oöverträffad.
De kommande åren handlar kanske mest om att föra tidigare reformer i hamn, men också att ta strid för arvet efter New Deal och 60-talets liberala reformperiod: Social Security, Medicare och Medicaid.
Obama gav prov på ett ideologiskt försvar av trygghetssystemen i sitt tal: ”De fråntar oss inte initiativförmågan. De stärker oss. De gör oss inte till en nation av bidragstagare, de ger oss friheten att ta de risker som gör det här landet starkt.”
Staten, menade Obama, måste användas för att lösa gemensamma problem, för att skapa trygghet i en osäker värld, och för att riva de hinder som står i vägen för friheten. Det står i bjärt kontrast till konservativa republikaner som vill avveckla välfärdsstaten.
Obama hade kunna lägga ännu en bibel till högen när han svor eden: Franklin D. Roosevelts. I år är det nämligen 80 år sedan New Deal kickades igång och landet började kravla sig upp ur depressionen. Och det är i Roosevelts anda Obama försöker övertyga folket om att gemenskap och jämlikhet inte är något oamerikanskt utan snarare röda trådar i den amerikanska berättelsen. Återstår att se om den progressiva andan kan omsättas i politisk handling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
