Obegriplig korvgrillning i Maramö

Journalistkåren blängde på en villa med en fasad av mexitegel i Bankeryd. Året var 2005, orange var det nya svarta. Vi skojade om att vit – eller varför inte orange – rök skulle komma ur Göran Hägglunds skorsten när de borgerliga partiledarna hade förhandlat färdigt.

I det informella surret ställde en finsk journalist frågan som andra undvek. Varför skulle fyra partier komma överens om ett detaljerat program innan ett val? Vore det inte bättre om medborgarna kunde välja mellan profilerade partier, som sedan får förhandla utifrån styrkan i respektive valresultat?

Svaret på frågan återfinns i borgerlighetens historiska splittring, som gav ett välförtjänt rykte av regeringsoduglighet. Med en metafor från norsk statsvetenskap var S partipolitikens havsörn, som seglade över de andra djuren/partierna som febrilt förhöll sig till örnens position.

Blockpolitikens intåg gjorde inte bara borgerligheten regeringsduglig. Den tvingade även in den stolta örnen i en blockpolitisk bur med en rödhake och grönfink. Örnen vingklipptes och hamnade på jämnhöjd med den blåa papegojan som var störst i den andra buren. Följden blev en tabloidvalrörelse mellan ledarna för respektive bur: ”Reinfeldt mot Mona”.

Fiaskot i Maramö, symboliserad av en obegriplig korvgrillning, blir i bästa fall början på slutet av blockpolitikens epok. Förhoppningen handlar inte primärt om fantomsmärtor efter havsörnens glansdagar.

S är inte längre en ”hegemon” – en helt dominerande aktör – utan ligger kring 30 procent; i jämnhöjd med M trots massarbetslöshet och snart sju år med Reinfeldt. Efter SD:s intåg består riksdagen av åtta partier och det är långtifrån säkert att något av blocken från 2010 skulle få egen majoritet 2014.

Addera att Reinfeldt har visat sig vara ytterst oskicklig sedan han hamnade i minoritet. All energi går till att förhandla inom regeringen, där de krympande borgerliga dvärgarna desperat bevakar sina olika intressen. Bortom Rosenbads samordningskansli saknas system, strategi och intresse för bredare samarbeten och löpande kontakter över blockgränsen. Reinfeldt klarar inte av att bemästra minoritetsparlamentarismens rävspel på det sätt som Göran Persson gjorde.

PR-jippot i Maramö kan inte skyla det faktum att Reinfeldt inte förmår styra i minoritet, att övriga borgerliga partier snurrar kring och under riksdagsspärren, samt att blockpolitiken är på väg att lösas upp.

I ett mer öppet partipolitiskt landskap blir det naturligt för S och MP att hålla tät kontakt, utan krav på formell allians. En sådan minoritetsregering skulle kunna förankra vänsterut och sträcka ut en hand över blockgränsen. Det scenariot är minst lika sannolikt 2014 som att korvgrillarna verkligen vill och kan hålla liv i blockpolitiken.

När glöden efter korvgrillningen har slocknat borde det vara omöjligt för Reinfeldt att vägra debattera mot oppositionsledaren Löfven med argumentet ”endast jag har ett regeringsalternativ”. Oavsett hur mycket grillrök som de politiska journalisterna har i kläderna.