Ledare Två år sedan militärkuppen, och situationen i Myanmar är den värsta sedan 1990-talet. Ändå minskar regeringen stödet till demokratirörelsen.
På onsdag är det två år sedan militärkuppen i Myanmar och läget i landet är desperat. Under månaderna efter kuppen arresterades tusentals människor som protesterade mot att juntan på nytt gripit makten. Alla demokratiska partier förbjöds. Aung San Suu Kyi, demokratirörelsens obestridda ledare, kastades i fängelse.
Tidningar och journalister, som kunnat verka relativt fritt inne i landet under större delen av 2010-talet, tvingades gå i exil.
Samtidigt blossade inbördeskriget mellan centralregeringen och landets etniska minoriteter upp igen. Kriget har pågått mer eller mindre oavbrutet sedan 1947 men under den långsamma, många säger avstannade, demokratiseringsprocess som föregick militärkuppen rådde i huvudsak vapenvila.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Nada Al-Nashif, rapporterade i höstas att över en miljon människor har tvingats på flykt. Tiotusentals har flytt över gränserna mot Indien, Thailand och Kina för att undkomma regeringstruppernas jakt på gerillan.
Militären kontrollerar allt. Hela samhället.
I princip råder nu samma låsta läge som under den långa perioden av militärstyre mellan 1962 och 2011.
Militären kontrollerar allt. Hela samhället. Även stora delar av ekonomin.
Under 1990-talet gav Sverige och andra länder ett massivt stöd till den demokratirörelse som då befann sig i exil. Humanitärt stöd distribuerades till flyktinglägren, journalister utbildades, det hölls kurser i självorganisering, samhällsbyggnation, demokrati och mänskliga rättigheter, ett civilt samhälle hölls i beredskap, redo att gå in i landet när demokratiseringsprocessen inleddes. För att ta några exempel.
Och just i det här läget, när deras drömmar än en gång krossats och så många på nytt tvingats bort från sitt hemland, i just det läget drar Sverige ned biståndet till Myanmar. Enligt det regleringsbrev som presenterades strax före jul rör det sig om cirka 60 procent av det samlade stödet.
”Beslutet att skära ned stödet till Myanmar är svårt förstå med tanke på att stöd till just demokratikämpar är en av regeringens uttalade prioriteringar”, skriver Kristina Jelmin, verksamhetschef vid Svenska Burmakommittén, i nättidningen Global Bar Magazine.
Det är lätt att hålla med om den kritiken. Regeringen har sagt att demokratibiståndet är viktigare än någonsin. Självklart kan det svenska biståndet inte kanaliseras via staten i Myanmar. Det har varit riskabelt även under tidigare perioder, givet den omfattande korruptionen och hela samhällsapparatens närhet till militären. Men det finns massor av organisationer, partier, fackföreningar, individer som nu skulle behöva stöd.
Och då minskar Sverige stödet.
Det är inte rationellt. Gissningsvis finns det två förklaringar. Det ena är att biståndet minskar generellt. Någonstans måste pengarna tas. Det andra är att regeringen också sagt att biståndet ska styras av en närhetsprincip. Det är med andra ord inte så noga om mänskliga rättigheter kränks i länder som ligger långt bort från Sverige. Kränkningar i vårt närområde kommer däremot få ökat stöd.
Där finns en rationalitet, och förstås också en enorm cynism.
Det är också tänkbart att neddragningen inte alls beror på något av detta. Rykten från Sida och regeringskansliet säger att det är de länder vars ”landstrategi” löpt ut som fått stora neddragningar. Landstrategierna uppdateras med jämna mellanrum. Den senaste för Myanmar gick ut vid årsskiftet och det har inte kommit någon ny på plats. Den gamla är förlängd ett år.
Om det skulle vara förklaringen betyder det att demokratikampen på grund av en byråkratisk teknikalitet får mindre stöd när den som bäst skulle behöva mer.
Det gör inte neddragningen mindre cynisk.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
