"Den här krisen gör med den finansdrivna kapitalismen vad 1989 gjorde med Sovjetkommunismen" skrev i veckan Andrew Simm från tankesmedjan New Economics Foundation.
Simm menade att både planekonomins och finanskapitalismens kollaps har det gemensamt att de orsakades av att alldeles för mycket makt koncentrerades i allt för få händer utan genomsyn. Detta ledde i bägge fallen till en finansiell fantasi: de som bestämde lekte med siffror helt skilda från verklig ekonomisk aktivitet. Allt rasade sedan följaktligen som ett korthus.
De få nyliberaler som idag sticker ut näsan låter faktiskt misstänkt lika gamla kommunister. Man argumenterar passionerat för att problemet inte var nyliberalismen utan att nyliberalismen inte var tillräckligt renlärig: "Sovjet var inte riktig kommunism. Riktig renlärig kommunism har aldrig någonsin realiserats, därför kan kommunismen inte heller kritiseras."
Även om nyliberalismen som ideologi håller på att lösas upp och gamla sanningar ifrågasätts är det ingen som vet vad som ska komma istället. Det har ropats på starkare reglering av finansmarknaden ända sedan Asien-krisen för tio år sedan. Nu ropar alla återigen, men på nationell nivå går det inte att göra så mycket. EU kan och måste göra mer, vilket man också visade i helgen, trots alla uppenbara politiska och institutionella begränsningar.
En Union för vilken det tog tre decennium att enas kring den korrekta definitionen av choklad visade plötsligt handlingskraft. Alla sprang inte åt varsitt håll. Gordon Brown pekade ut riktningen för det krispaket man enades om. Det handlar om att säkra att inga banker går omkull, att låta staten ta över kapital och ägarandelar och att garantera lån mellan bankerna. Åtgärderna drivs nu i alla fall av en tydlig idé om vad som behöver göras och igår fortsatte samtalen,
Att tro att vi per automatik går in i en ny politisk era är naivt. Franklin Roosevelt's New Deal möjliggjordes inte främst av kraschen 1929 utan av den arbetslöshet, fattigdom och hunger som följde i dess spår. Den här gången har krisen hanterats bättre och konsekvenserna för samhället kommer tack och lov inte att bli lika katastrofala.
Det är ingen progressiv chockdoktrin som väntar tack och lov, men förhoppningsvis en rejäl näve trög och långsam, ytterst enträgen och målmedveten reformism. Krisen visar paradoxalt nog både på EU:s institutionella begränsningar och Unionens nödvändighet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
