Och så glömde vi Myanmar igen

Ledare Militärjuntan utmanas av en allt starkare gerilla.

För drygt tre år sedan var världens blickar riktade mot Myanmar, eller Burma som det hette tidigare.

Efter tio år av civilt styre hade militären fått nog. De demokratiskt valda politikerna med Aung San Suu Kyi i spetsen kastades i fängelse. Några lyckades fly och bildade en exilregering.

Människor gav sig ut på gatorna för att protestera, som så många gånger förr i landet. Före den försiktiga demokratiseringsprocessen i början av 10-talet styrde generalerna i nästan 50 år, och möttes med jämna mellanrum av folkliga upprorsförsök.

För fyra år sedan rapporterade massmedier över hela världen om demonstrationer på gatorna, soldaternas våld och de etniska minoriteternas protester mot den nygamla juntan.

Det som utspelat sig i landet under de senaste tre åren går inte att beskriva på något annat sätt än som ett inbördeskrig

Som alltid fanns det en uppenbar risk att strålkastarljuset snart skulle riktas någon annanstans. Jag skrev själv flera texter på temat att vi inte får glömma Myanmar den här gången.

Ändå är det exakt det som hänt. Det går att förstå på ett rationellt plan. Ett halvår efter kuppen i Myanmar föll Afghanistan i talibanernas händer. Ytterligare sex månader senare attackerades Ukraina av Ryssland och nu har vi det blodiga kriget i Gaza.

Det saknas inte konflikter att uppmärksamma, fasa över och engagera sig emot.

Men konflikten i Myanmar har inte mildrats eller dämpats. Tvärtom. Det som utspelat sig i landet under de senaste tre åren går inte att beskriva på något annat sätt än som ett inbördeskrig.

I maj i år rapporterade internationella bedömare att gerillagrupper kontrollerade mellan hälften och två tredjedelar av landets yta.

Gerillan består av väpnade arméer från de etniska grupper som främst lever i delstaterna längs landets gränser. Men till skillnad från under tidigare decennier har de i dag stöd av väpnade grupper även i landets centrala delar, från majoritetsgruppen burmaner.

För en vecka sedan föll huvudkvarteret för juntans nordliga kommando i staden Lashio.

Det är en exceptionell situation.

Under alla år av juntastyre från 1962 och framåt möttes militären av väpnat motstånd, och under perioder har de etniska grupperna kontrollerat stora delar av ”sina” delstater. Men väldigt länge tappade de mark, pressades ut mot gränserna och slöt periodvis avtal om vapenvila.

Juntans krig mot dem byggde på principen att det bästa sättet att komma åt en folkligt förankrad gerilla är att angripa just folket. Byar brändes ned, boskap slaktades, kvinnor våldtogs och människor mördades. För miljoner människor var detta vardag. I decennier. Och många tvingades att fly över gränsen till Thailand, Kina och Indien.

Även nu är civilbefolkningen hårt ansatt. Sedan 2021 har tiotusentals människor dödats, många av dem barn. Omkring 2,5 miljoner har tvingats fly undan bomberna från militärens flygplan, som fällts över byar, kyrkor och skolor.

Juntan har stöd från Kina, som alltid (Peking var medlare när en tillfällig vapenvila slöts tidigare i år), och delvis även från Thailand. Andra länder i den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN har hållit distans till militärstyret.

Det finns ingen självklar väg framåt nu. Gerillan kan tappa mark imorgon. Juntan har i princip behållit sitt grepp om landet sedan 1962 och blivit något av världsmästare på strategin att styra genom att splittra.

Men det känns som ett nytt läge.

Det som händer i Myanmar berör oss alla, och vi borde utan tvekan ge det mer av vår uppmärksamhet.