Occupy-rörelsen och “De indignerade” demonstrerar inte framför parlamenten. Deras slagord är inte riktade mot politikerna. I stället träffas ockupanterna mitt i stan eller i finanskvarteren. Och platsen spelar roll. Platsen säger: Det är finansbolagen som styr världen. Politikerna är deras lydiga redskap. Politikerna är köpta.
Länge har vi särskilt i Sverige och Norden haft en stark tilltro till politikens oberoende. Betydligt starkare än i flera av de länder som nu drabbats av skuldkriser. Men något håller på att ske. I Linnéuniversitetets Survey 2009 menar majoriteten av de svarande att korruptionen ökat “något” eller “mycket” de senaste 15 åren. Och korruption handlar inte bara om skandaler. Det handlar om politikens förhållande till näringslivet. Om att politikerna uppfattas som näringslivets förlängda arm.
Politiker för finanssektorn: När världens politiker genom IMF rycker ut i Grekland tycks uppgiften inte vara att finna en långsiktigt stabil lösning. I stället vill IMF:s medlemsländer ha tillbaka så mycket det bara går. Inte av regeringens pengar, utan av de nationella bankernas pengar. Banker som spelar, men aldrig kan förlora. Och här på hemmaplan har vi inrättat ett pensionssystem som låter fondförvaltaren skratta hela vägen till jobbet.
Politiker för tjänsteföretag: Sveriges privatiseringar har inte till uppgift att göra tjänsterna billigare eller bättre. I de flesta fall inte heller för att effektivisera verksamheten. Nej, svenskägda riskkapitalfonder registrerade i Luxemburg ska driva skolor, apotek och vårdbolag, helt enkelt för att det är bra för näringslivet.
“Tänk när hela världen gör som vi i Sverige och öppnar upp statliga tjänsteområden för marknadskrafterna. Då kan våra svenska tjänsteföretag bli lika världsomspännande som de franska tjänstegiganterna Suez och Veolia.” Så lyder våra politikers fromma förhoppningar.
Visst, eller också så betraktar andra länder utbildning och hälsovård som statens kärnuppgifter, eller så köps de svenska uppstickarna upp av amerikanska riskkapitalfonder.
Politiker för exportföretag: På UD kan man inte längre skilja en politisk fråga från en konsulär. En allt större del av ambassadernas uppgifter är nämligen inte längre diplomatiska kontakter. Det är exportstöd. Trupperna leds av en utrikesminister som godkänt affärer med regimer i väpnad konflikt. Och av en handelsminister som mer uppmärksammas för exportframgångar än handelsavtal.
Politiker i det dolda: Mest komprometterande av allt är naturligtvis Moderaternas motstånd mot att lagstifta om att redovisa vilka företag som stödjer partier ekonomiskt. Anne-Marie Pålsson som lämnat partiet på grund av denna fråga uppmanade igår andra att göra detsamma. Och Maria Abrahamsson smular sönder M:s partistyrelses argument mot lagstiftning i dagens DN.
Men trots öppet mål misslyckas vänsterpartierna med att kanalisera Occupy-rörelsens missnöje. Ironiskt nog är istället Moderaterna de som tydligast uppfattat problematiken och i retoriken framställer sig som ett “samhällsbärande” parti, fritt från särintressen. Fan tro’t.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
