Ödesmättat tal

ledare Statsministern och regeringen kan inte göra allt, och vi kommer inte att få en ny förvaltningsmodell i julklapp. Men det vi har rätt att önska oss är att alla som har möjlighet att ta ansvar gör det.

Statsministerns tal på söndagskvällen var dramatiskt och ödesmättat.

Stefan Löfven vill säga något som han vill att vi ska bära med oss “när vi nu går in i vintermörkret” sa han. Det är som att statsministern med talet vill utrusta oss med en amulett, med en liten lykta att lysa oss med när vi går ner i det djupa mörkret.

Ljuset som ska leda oss är övertygelsen om att vi ska klara av att platta till kurvan igen, som vi gjorde i våras, liksom insikten av att Sverige står pall, sjukvården och omsorgen fungerar trots allt, säger statsministern, hus och vägar byggs, våra barn får utbildning, trots pandemin.

Det är trots den bistra tonen ett hoppfullt tal som statsministern håller. Vi ska hämta kraft, säger han, i minnet av hur vi alla tvingades till stora uppoffringar, hur vi i våras hjälpte varandra, hur vi “pressade ner smittspridningen och lyfte vårt land”.

Det är sant att vårens skarpt stigande kurvor så småningom planade ut.

Det är inte riktigt sant att det nya coronaviruset tvingade alla att göra stora uppoffringar.

Men det är inte riktigt sant att det nya coronaviruset tvingade alla att göra stora uppoffringar.

Många har fått offra så mycket mer än andra.

Coronapandemin har avslöjat den svenska förvaltningsmodellen med dysfunktionella regioner och en dysfunktionell tokliberal privatiseringar av apotek och sjukvård som eroderat både beredskap och smittskydd. När pandemin slog till hade de privatiserade just-in-time apoteken inte längre några lager, och privata nätläkare satt och svarade i telefon istället för att finns till hands på äldreboenden.

Men framförallt har pandemin avslöjat det svenska klassamhället.

Häromdagen publicerade Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholmen undersökning som visar att risken att dö i covid-19 är fyra gånger så hög bland människor med de lägsta inkomsterna jämfört med dem som tillhör den högsta inkomstgruppen.Fyra gånger så hög risk att dö. Det handlar enligt forskarna inte bara om att låginkomsttagare har sämre hälsa från början. Utan om att låginkomsttagare är mer utsatta för smittan än andra.

Det är människor med låginkomstyrken som står på coronakrisens frontlinje: undersköterskan och vårdbiträdet, bussföraren och taxichauffören, expediten i den trånga butiken där de som inte har råd att välja hemleverans måste handla mat efter en lång dag på jobbet.

Smittan ska pressas tillbaka och kurvorna ska pressas ner med hjälp av råd som är lika skarpa som de som råder under den typen av lockdown vi vant oss vid att andra europeiska länder inför. “Träffa ingen utanför familjen” sa Österrikes förbundskansler Kurz när han utlyses Österrikes andra lockdown för ett par veckor sedan. “Om du lever ensam, välj ur en person som du träffar”. Sveriges statsminister sa samma sak i sitt tal.

Det är råd som alla vi som kan jobba hemifrån kan följa. Men långtifrån alla kan jobba hemifrån.

Till skillnad från andra regeringar i EU kan den svenska regeringen inte beordra stängning av affärer, gym och kaféer. Bara vädja till människor att inte gå dit. Frihet under ansvar. Frihet för oss som kan välja om vi vill gå och handla eller inte. Men inte för den som har det som jobb att hålla omklädningsrummen öppna eller stå i kassan för dem som trots allt nöjeshoppar. Frihet för oss som kan välja att jobba hemifrån eller ta bilen, men inte för den som kör bussen eller lagar skolmaten.

Smittan sprids på jobbet, och statsministern riktade sig till arbetsgivare med en vädjan: du som är arbetsgivare, möjliggör för dina anställda att jobba hemifrån.

Det räcker inte.

Statsministern och regeringen kan inte göra allt, och vi kommer inte att få en ny förvaltningsmodell i julklapp. Men det vi har rätt att önska oss är att alla som har möjlighet att ta ansvar gör det. Det är sent i november och det är dags för Sveriges arbetsgivare att kliva fram.