ledare Den bestående känslan efter EU-valet för två veckor sedan är att inga regler längre gäller. Det blåser hårt kring de politiska systemen. Vad som helst kan hända.
Ett parti som vinner stora framgångar i ett val kan rasa samman i nästa.
Det enda rimliga ett parti kan göra i det läget är att hålla fast vid sina grundvärderingar och formulera en tydlig egen politik.
Det tydligaste exemplet på att vi befinner oss i en perfekt politisk storm är det grekiska partiet Syriza. För några år sedan beskrevs de av många som framtidens vänster. Obefläckade av Greklands politiska korruption, tydliga i både ideologiska och praktiska politiska frågor. De vann val.
I valet till Europaparlamentet krossades de av mitten-högerpartiet Ny Demokrati. Premiärminister Alexis Tsipras tvingades utlysa nyval.
Nu är det kanske inte så märkligt att partier som sitter i regeringsställning förlorar stöd. De tvingas ta obekväma beslut och får bära ansvaret även för sådant som de inte kan påverka.
Tyska SPD är kanske det tydligaste exemplet. Åren i koalitionsregering, där Merkels konservativa parti varit den i allt dominerande parten, har gått hårt åt partiet. Internt i partiet har det pågått en lång process där man orienterat sig åt vänster efter åren med Gerhard Schröders ”Neue Mitte”.
Men med Schröders politik vann de i alla fall val.
Nu har de hamnat i ett mellanläge där har politisk makt, men ingen ändå riktigt vet vad de står för.
De flesta undersökningar visar att S ligger nära medborgarna i flera centrala frågor. Medborgarna är bara inte säkra på att S står för detta.
Labours sammanbrott i valen till Europaparlamentet kan förklaras med samma otydlighet. Ett paradoxalt faktum med tanke på att partiet sedan länge befinner sig i opposition och borde ha alla möjligheter att vara tydligt. Men det har under lång tid varit oklart hur partiet ser på Brexit-frågan. Dels har partiet varit djupt splittrat, dels har partiledaren Jeremy Corbyn framstått som övertaktisk. Genom att inte ge några tydliga besked och ständigt stänga dörren för samtal med May har han hoppats på ett sammanbrott inom Tories, nyval och därmed regeringsmakten åt sig Labour.
Strategin har kollapsat.
Och det lär inte bli enklare att vinna nästa val, då Boris Johnsson troligen tagit över som partiledare för regeringspartiet.
Mot den här bakgrunden har svensk socialdemokrati än så länge klarat sig relativt väl. Att bli största parti och i princip hålla ställningarna jämfört med förra valet får betraktas som en framgång jämfört med det öde som drabbar andra regeringspartier runtom i Europa.
Men det är fortfarande ett faktum att Socialdemokraterna sakta men säkert tappar stöd. Val efter val. Och utvecklingen kan delvis förklaras av samma faktor som påverkat andra S-partier.
Bristen på tydlighet.
Oförmågan att förklara vad som är socialdemokratins politiska kärna.
De flesta undersökningar visar ju att partiet ligger nära medborgarna i flera centrala frågor – välfärden, synen på rättvisa, vinsterna i skolan, klimatpolitiken. Medborgarna är bara inte säkra på att S står för detta.
Istället framstår partiet allt för ofta som en garant för stabilitet. Ordning och reda.
Lite som den där triste studierektorn som höll i schemaläggningen på ens gamla mellanstadieskola. Man ville inte vara utan den funktionen, men han vann aldrig några popularitetstävlingar.
Under lång tid efter den ekonomiska krisen på 1990-talet har socialdemokratin sett sig som just den ryggraden i svensk politik. Andra partier kommer med de roliga förslagen. Regeringspartiet stoppar in dem i mallarna och ser till att några av dem kan bli politisk realitet.
Det räcker inte i längden.
Här har LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en mycket viktig poäng i den kritik han riktade mot partiet tidigare i veckan. Januariavtalet har stärkt bilden av socialdemokratin som skolans bäste schemaläggare. Men ska man långsiktigt häva den nedåtgående trenden måste partiet återuppliva en rättvisepolitik som märks i hela Sverige.
Och klara av att hantera alla de snabbt uppdykande frågor som i dagens medielandskap påverkar väljarna mer än förr.
Det är en svår balansgång. Men vad är alternativet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
