Ojämlikheten tar livet av oss

ledare Medellivslängden för kvinnor med kort utbildning har stått och stampat i decennier. Men det har inte lett till krav på en kriskommission. Detta är ett av flera tecken på att politiken för en bättre folkhälsa hamnat i bakvatten.

För 10 år sedan kom boken The Spirit Level (på svenska Jämlikhetsanden) skriven av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Författarna undersökte psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt och låga kunskaper i skolan och fann att allt stod i relation till ett lands grad av ekonomisk ojämlikhet.

En av förklaringarna var att ekonomiska framsteg för de sämst ställda leder till påtagliga förbättringar av dessa personers välbefinnande och hälsa, medan motsvarande ekonomiska förbättringar för välbeställda inte ger samma effekt. Eller, som en nationalekonom skulle uttrycka det, marginalnyttan av att människor får ytterligare ekonomiska tillgångar är starkt fallande. Dessutom påverkar ökade klyftor hela samhällsklimatet, en konsekvens är lägre tillit människor emellan.

Idag råder vetenskaplig konsensus om att stora ekonomiska klyftor har negativa effekter

Wilkinsons och Picketts teser har stötts och blötts och ifrågasatts av skeptiska forskare, men idag råder en bred vetenskaplig konsensus om att stora ekonomiska klyftor har påvisbara negativa effekter, inte minst på folkhälsan.

I en bok som kom ut förra året gör författarna en djupare analys om varför människor som har lägre inkomster än andra också får sämre hälsa även i rika länder. Här finns två typer av mekanismer. En handlar om att dåliga materiella villkor i sig gör att människor inte har råd med saker som viktiga för hälsan, som dyr tandvård. Den andra förklaringen, som Wilkinson och Pickett främst är inne på, är att människan är en social varelse och påverkas av hur hon har det i relation till andra. Om vi upplever att vi har det sämre än andra så skapar det stress och ohälsa.

Insikten om jämlikhetens betydelse för folkhälsan är dock inte en självklar del av den politiska agendan. Sverige har visserligen en Folkhälsomyndighet och åtta övergripande ”folkhälsopolitiska målområden”, men till skillnad från många andra EU-länder är de svenska målen inte mätbara, inte heller kopplas folkhälsan samman med ekonomisk jämlikhet. Därtill saknas en samlad nationell folkhälsostrategi som visar hur klasskillnaderna i hälsa ska kunna minska.

Inte minst för arbetarrörelsen borde folkhälsan stå i fokus. Hur folkhälsan ändras är i mångt och mycket en sammanfattning av hur jämlikheten, jämställdheten och kvaliteten i välfärden utvecklas, det vill säga värden som är centrala för arbetarrörelsen. Synen på folkhälsan skiljer också vänster och höger. För vänstern finns ett samband mellan hälsa och människors livsvillkor, medan högerns budskap ofta reduceras till ett ensidigt moraliserande över individers livsvanor (motionera mer, ät mer frukt, drick mindre alkohol och sluta röka).

I LOs utredning om jämlikhet lyfts kopplingen hälsa och klassklyftor, men den är snarast ett undantag från den övergripande tendensen, att folkhälsan hamnat mer i skymundan. Många frågor går att ställa:

• I Sverige har medellivslängden för kortutbildade kvinnor stått och stampat i decennier, för de med allra kortast utbildning har den till och med sjunkit. Varför har inte det resulterat i en kriskommission?
• I Sverige ökar klyftorna i medellivslängd mellan de som tjänar mest och de som tjänar sämst. Varför lyftes inte det fram i regeringsförklaringen?
• I Sverige har värnskatten sänkts för det rikaste medan inkomsterna för sjuka och arbetslösa successivt har urholkats. Sänkningen av värnskatten var en eftergift till L och C, men vore det inte klädsamt att erkänna att en sådan politik är skadlig för folkhälsan? (Tänk om samma summa istället hade använts för att reparera en del av hålen i sjukpenningen och sjukersättningen.)
• Från 2002 till 2006 var Morgan Johansson folkhälsominister, men när alliansen tog över makten försvann beteckningen. När Stefan Löfven blev statsminister 2014 kom titeln tillbaka, Gabriel Wikström blev folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Numera är folkhälsoministern åter igen slopad och ersatt av en socialminister. Det signalerar ett mer begränsat uppdrag. Varför?

På flera områden behöver politiken vässas. Det råder inte heller någon brist på förslag om hur det ska gå till. Det essentiella är att folkhälsan får en framskjuten plats på agendan och att folkhälsan kopplas till ekonomisk jämlikhet.