I dagarna släppte Sveriges Kvinnolobby sin årliga granskning av regeringens budgetproposition. Slutsatsen är tydlig. Regeringens politik har ökat löneskillnaderna: Den genomsnittliga inkomsten av lön och företagarinkomst var 235 500 kronor för kvinnor år 2010 och 322 000 kronor för män.
Ojämställdheten förstärks också genom att regeringen enligt globalt nyliberalt recept skär ned på den offentliga sektorn och sänker skatterna. Hälften av de yrkesarbetande kvinnorna i Sverige arbetar i offentlig sektor – medan drygt fyra femtedelar av männen återfinns i privat sektor.
Ända sedan nedskärningarnas 1990-tal har allt mer av välfärden lagts över på privat sektor. Reformer såsom rut och lov, lagen om valfrihet, antas vara kvinnofrigörare, likaså ökat kvinnoföretagande.
Men i praktiken läggs ansvar för kvinnors underläge just hos kvinnorna själva. Välj rätt äldreomsorg till din mor! Rätt vårdcentral till partnern och rätt skola till dina barn. Anställ någon som kan städa hos dig och starta ett innovativt företag om arbetsmarknaden inte har några jobb till dig. Välj bort patriarkatet!
Hur skulle en feministisk ekonomi kunna se ut då? Det diskuterar feministerna Helene Ahlborg, Katrine Kielos, Johanna Rickne och Lena Sommestad i rapporten. Helene Ahlborg, doktorand i miljövetenskap, är den som kanske mest konkretiserar en alternativ ekonomi. Det gäller inte bara att uppvärdera det obetalda arbetet och att minska lönegapet. Det handlar också om hållbarhet.
Det är uppenbart att vårt ekonomiska system förstör miljön och klimatet. En feministisk ekonomi måste därmed också vara ekologisk. Ahlborg lyfter fram nedväxtdiskussioner men problematiserar också: Många länder i Syd behöver mer tillväxt och det är Väst som måste sakta ned. Och hur arbeta för nerväxt samtidigt som vi behåller och utökar välfärden, när vår ekonomi i nuläget är så beroende av tillväxt?
Alla feminister är väl överens om att en feministisk ekonomi måste införliva det reproduktiva arbetet i ekonomin. Men när en liberalfeminist nöjer sig med rutavdrag, måste en vänsterfeminist alltid fråga den klassiska frågan om vem som städar städarens hus. Jämställdheten faller platt om inte klass och etnicitet också diskuteras. I Botkyrka är till exempel en majoritet av företagarna kvinnor med invandrarbakgrund, skriver rapporten. Men är det ett tecken på frigörelse, eller ett symtom på att det är just dessa kvinnor som har det svårast på arbetsmarknaden?
I rapporten lyfts kvinnors olika villkor fram, men tyvärr sker det inte i tillräckligt hög utsträckning. Om vi tänker på arbetarklasskvinnor med invandrarbakgrund, så får vi nog ännu sämre siffror på vad regeringen har åstadkommit med (o)jämställdheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
