debatt Idag är det FN:s dag för avskaffandet av kärnvapen. Alltmedan kärnvapenstaterna spenderar miljarder på massförstörelsevapen står omvärlden och ser på, skriver Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
På årsdagen för atombombningen av Hiroshima skrev utrikesminister Ann Linde på sin Facebooksida att regeringens nedrustningssamarbete Stockholmsinitiativet syftar till att ”möjliggöra för dem [kärnvapenstaterna] att vidta konkreta nedrustningsframsteg i enlighet med sina åtaganden under Icke-spridningsfördraget (NPT)”. Det låter bra, men uttalandet implicerar att det inte är kärnvapenstaterna som är ansvariga för, och har makten över, att nedrustning ska ske. Att deras brist på handling beror på andra saker, som vi runt omkring måste möjliggöra. Det stämmer förstås inte.
De stegvisa initiativ, förslag och idéer som har präglat nedrustningspolitiken genom decennier, bygger på att vi (kärnvapenfria stater) och de (kärnvapenstater) delar ett gemensamt mål – en kärnvapenfri värld. Stockholmsinitiativet är inget undantag.
De 22 punkterna som tagits fram, med förslag på åtgärder för riskreducering och transparens, bygger på löften som kärnvapenstaterna redan åtagit sig, men ännu inte uppfyllt. Stockholmsinitiativet kan fylla en funktion för en lyckad översyn av icke-spridningsavtalet, men det ifrågasätter inte kärnvapnens existens och kräver inte heller några framsteg i faktisk nedrustning.
Om vi tittar på kärnvapenstaternas agerande kan vi inte dra någon annan slutsats än att de inte har en kärnvapenfri värld som mål.
Om vi istället tittar på kärnvapenstaternas agerande, med modernisering och upprustning av arsenaler, teknisk utveckling och försämrade relationer, kan vi inte dra någon annan slutsats än att de inte har en kärnvapenfri värld som mål. Om det är avsaknad av vilja och inte förmåga, hur ska Sverige då påverka? Vad menar utrikesministern egentligen behöver möjliggöras?
Kärnvapenstaternas brister vad gäller att leva upp till sina löften beror inte på att det saknas idéer, utan att det saknas intresse. De har inget som helst incitament att nedrusta och kommer inte att göra det förrän de blir tvingade. Tvingade genom normerande och legala instrument och genom att militära och industriella samarbeten försvåras.
Sedan FN:s konvention om förbud mot kärnvapen trädde i kraft ser vi hur allt fler banker och pensionsfonder världen över tar avstånd från kärnvapenindustrin. Kärnvapenstaterna har aktivt arbetat för att stater inte ska gå med i konventionen, eller till och med att få stater att lämna den. Ett bättre bevis än så för att konventionen kommer att få effekt finns inte. Kärnvapenstaterna räds inte Stockholmsinitiativet, för de vet att det inte kommer att tvinga dem till nedrustning. Men de räds FN:s kärnvapenförbud.
Sverige måste vilja mer. Med en fot i den påtryckningsmetod som FN:s konvention om förbud mot kärnvapen är och en fot i den metod för vapenkontroll- och riskreducering som Stockholmsinitiativet står för kan verklig förändring ske. Det kräver dock att Sverige vågar ta ställning, vara obekväma och öka pressen på kärnvapenstaterna. När mänsklighetens överlevnad står på spel räcker inte mellanmjölk.
Åsa Lindström, akutläkare och ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
