Sverige är ett av världens minst korrumperade länder, men det är viktigt att hålla koll på utvecklingen.
Riksdagen höll den 24 januari i år en särskild debatt om arbetet mot korruption i Sverige. Den ägde rum mot bakgrund av Transparency Internationals (TI) senaste mätning av korruptionen i den offentliga sektorn i 180 länder. Jämfört med 2021 hade Sveriges poäng sjunkit från 85 till 83 (av 100) och Sverige hade fallit från plats 4 till plats 5 (av 180) – efter de nordiska länderna och Nya Zeeland men närmast före Schweiz och Nederländerna.
De senaste tio åren har vår medianpoäng varit 85 och vår placering varit nummer 4, varför den senaste mätningen visat en försämring. Många av riksdagsledamöterna oroades av den här utvecklingen som likställdes med ökade risker för korruption i Sverige. Men finns det fog för en sådan farhåga? Knappast.
Det är resultatet av ett uthålligt arbete sedan mer än 200 år tillbaka
TI:s index mäter ”uppfattad” korruption, inte faktisk. Det bygger nämligen på uppfattningar av experter som hör hemma i näringslivet, civilsamhället, internationella organisationer med flera.
TI:s index, som är det mest erkända i världen, mäter korruption i form av missbruk av offentlig makt för egen vinning men också vissa former av nepotism samt myndigheternas förmåga att motverka korruption i den offentliga sektorn.
TI:s index anses vara relativt tillförlitligt men erfarenhetsbaserade bedömningar, det vill säga mätning av faktisk korruption, är normalt mer utslagsgivande. Det finns flera sådana mätningar som tyder på att ungefär 1 procent av invånarna i Sverige under det senaste året blivit ombedda att betala en muta i en kontakt med en offentlig myndighet (SOM-Institutet 2015). Och EU:s Eurobarometer 2021 visade att inte mer än 1 procent av Sveriges invånare betalat eller erbjudit en muta för att få tillgång till en viss samhällstjänst.
Sverige är alltså ett av de länder i världen som har allra lägst korruption. Det är resultatet av ett uthålligt arbete sedan mer än 200 år tillbaka.
Arbetet kan sägas ha börjat med tryckfrihetsförordningen 1766 och fortsatt sedan dess, främst som en följd av samhälleliga reformer som inte haft som primärt syfte att stävja korruptionen. Exempel är en rad beslut som fattades i mitten av 1800-talet såsom skråväsendets avskaffande och frihandelns införande, aktiebolagslagens tillkomst, begränsningar av adelns privilegier med flera. 1913 års allmänna pensionsförsäkring är en annan viktig reform.
I modern tid kan nämnas mediernas stärkta integritet och professionalisering, vidgning av offentlighetslagstiftningen och meddelarskyddet, skärpt konkurrens- och upphandlingslagstiftning, visselblåsarfunktioner, ökad jämställdhet, tillkomsten av vissa rättsvårdande myndigheter, många sektorers självreglering, internationella konventioner, omfattande statligt stöd åt de politiska partierna, enskilda organisationers opinionsbildning, ökad kunskap om korruptionens skadeverkningar och folklig nolltolerans för korruption och så vidare.
Allt detta har skapat en mycket robust samhällsstruktur som inte låter sig rubbas i första taget. Riksdagsdebatten var emellertid en nyttig påminnelse om vikten av vaksamhet på tendenser i samhället som kan öka riskerna för korruption och annat maktmissbruk. Ett exempel är den organiserade brottslighetens framväxt, bland annat dess hot och våld mot tjänstemän och infiltration av myndigheter. Den här utvecklingen kan leda till att även denna brottslighet tar i bruk korrupta metoder. Sedd i det ljuset fyllde riksdagens debatt en viktig funktion.
Claes Sandgren, seniorprofessor, Stockholms universitet, aktuell med boken ”Korruption, intressekonflikter, maktmissbruk och maktfullkomlighet”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
