Ur den svenska modellen plockar varje politiskt intresse efter eget tycke och smak. Men de senaste decennierna omstöpning av välfärdssystemen bryter mot välfärdsstatens historiska och politiska uppgift. Det skriver Ola Frithiofson.
Mikael Feldbaum skriver i ledaren ”20 år med valfrihet” om valfriheten inom den offentliga sektorn. Han påpekar att valfriheten har visat sig ha ett pris och vill se en nyanserad debatt om valfrihetens konsekvenser.
Nyligen reste oppositionen försynt genom ett initiativ i konstitutionsutskottet frågan om det inte är lämpligt att evenemang som OS kan vara tillgängliga för alla TV-innehavare. Så som det också fungerar i många andra länder. Nej inte! Blev det raska svaret från de främsta uttydarna av de liberala idéerna, den borgerliga alliansen. De vill i stället kommersialisera mera.
OS för alla TV-innehavare framstår som en lite futtig fråga, men den är inte utan politiskt sprängkraft.
På område efter område har kommersialiseringen av de svenska samhällssystemen gått längre än vad som anses rimligt i andra länder. De moderna svenska liberalerna privatiserar skolmarknader, äldrevårdsmarknader, vårdmarknader och säljer statlig egendom, det har hänt mer än en gång även till andra länders statliga företag. Kan vi få in mer reklam i TV, kan vi sälja kommunens bibliotek, går det att tjäna mer pengar på bostäderna? Ja men, då gör vi det! Allt i valfrihetens namn. Var det inte så att de borgerliga ledarskribenterna påstod att valfrihetsreformerna inte behövde motiveras eftersom de var för självklara? Sjunker kvaliteten i grund- och gymnasieskola? Jamen, valfriheten ökar ju!
Till dagens liberala politik hör, som Feldbaum påpekar, också urholkningar av trygghetssystem som arbetsskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring, gärna med resultat att de av oss som har råd måste se över det privata försäkringsskyddet. De som saknar pengar får gärna fråga pappa och mamma, syskon och kusiner om hjälp. Pensionsvillkoren har urholkats de med och med samma effekt, var och en måste mer se om sina egna pensionsintressen, eller hoppas att barnen får det så bra och är så snälla att de kan hjälpa till.
Arbetsmarknaden fungerar numer så att det är lönepress nedåt på de sämst avlönade arbetena och lönepress uppåt för de som har goda till väldigt goda levnadsvillkor.
Vad har vi för sysselsättningspolitik? Resultatet är i alla fall en permanentning av arbetslösheten på historiskt hög nivå.
Vad är kvar av folkhemmet när full sysselsättning ersatts med massarbetslöshet, generella och inkomstgaranterade välfärdsförsäkringar med grundtrygghet och privata försäkringar, och när arbetet betalas förhållandevis och ibland i absoluta tal sämre?
Slaget om morgondagens ”svenska modell” står uppenbart redan i definitionen av den gamla. Ur denna populära modell plockar varje politiskt intresse efter eget tycke och smak. Det må vara Sverigedemokrater, moderater eller andra, även så kallad höger och vänster inom arbetarrörelsen. Numera kan vi till och med få höra att valfrihetsreformerna och kommersialiseringen hämtar sin inspiration från folkhemmet.
Men välfärdsstaten är inte bara ett individuellt frigörelseprojekt, så som exempelvis historikerna Trägårdh och Berggren fört fram under senare tid. Vi medborgare lever inte bara våra liv som individer och har blivit befriade från gamla sociala beroendeförhållanden genom välfärdsstaten, där nu nästa steg ska tas i individualiserade val.
Det är långt ifrån oproblematiskt att medborgaren blir kund och samhället företag i valfrihetens namn. Det är den svenska välfärdsstatens dubbla roller som understödjare av individuell frihet och individuella livsprojekt och gemensamma värden och beroendeförhållanden, som gör kommersialiseringen av välfärdsstatens system omöjliga att förena med en socialdemokratisk välfärdsstat.
Senare decenniers omstöpning av välfärdssystemen bryter mot välfärdsstatens historiska och politiska uppgift. Vård- och skolpeng, vårdval och skolval, liksom att egen offentlig regi av välfärdstjänsterna ersätts av företagsverksamhet hämtar inte inspiration från folkhemmet utan från Milton Friedman. Vi som står för det förra men inte det senare får börja utveckla lösningar för reell valfrihet och visa på välfärdsstatens betydelse både för individens- och för det allmännas behov.
Ola Frithiofson, socialdemokrat, företagare och bland annat tidigare planeringschef i näringsdepartementet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
