Den rörelse för flyktingarna från Syrien som nu formas börjar i själva handlingen. Det ger mig verkligt hopp, skriver Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist och redaktör.
Den 15 februari 2003 demonstrerade 75 000 personer runt om i Sverige. Dessa demonstrationer var en del av de globala demonstrationerna mot kriget i Irak. Globalt var vi runt 16 miljoner.
Många med mig minns denna demonstration som en av höjdpunkterna i sitt politiska liv. Känslan, samhörigheten och tron på att en annan värld var möjlig. Söndagen den 6 september 2016 och den kommande veckan kommer med säkerhet slå det rekordet i uppslutning. Trots ett Stockholm i ösregn.
Efter Irak-demonstrationerna fanns det hopp om att detta engagemang skulle leda till en ny, bred och engagerad fredsrörelse. Så blev inte fallet. Varför kan man diskutera. Mitt bidrag till denna debatt kan man läsa i Arena. Oavsett om vi är eniga med min analys eller inte måste vi ställa oss frågan om varför vi misslyckades 2003. Detta för att inte göra om samma misstag som då.
Inte sedan de dagarna i februari för 12 år sedan har jag sett ett lika starkt engagemang från privatpersoner, folkrörelser och föreningsliv som vi gör just nu. Demonstrationerna de kommande dagarna har en enda paroll – Refugees Welcome. Och så bör det förbli.
För många kommer demonstrationerna den kommande veckan bli deras första någonsin. Man väljer att lämna sin bekvämlighetsbubbla för att göra något. Innerst inne vill man ta planet till FN:s generalförsamling i New York och skaka om gubbarna. Man vill skrika och skälla på Assad, Putin, Bush, Clinton, Obama och Orban. Ta sin fritidsbåt till Benghazi eller Bodrum för att på plats rädda så många man kan.
Men vi gör vad vi kan, som ett av de mest spridda uppropen heter.
Fredsrörelsen 2003 var duktiga på att anordna demonstrationer. Sköta det praktiska och logistiska som krävs. Men det finns också en politisk balansgång som är svår. Då som nu och sammanfattas bäst med frågan: Vem ska få tala?
Bör maktens företrädare ges talartid? Ansvarig minister? Den lilla vänstergruppen med revolutionär agenda? De kämpande aktivisterna? Företrädare för ungdomsförbunden? ALLA riksdagspartier? Det finns inga lätta svar. Men just den frågan har över åren varit den splittrande. Och har knäckt mer än en demonstrationssamordning.
Alla rapporter från söndagseftermiddagen i Stockholm berättar om en dyngsur men oerhört värdig manifestation. Bred uppslutning och gott humör. Så bör det förbli. Några saker som jag tror vi måste fundera över: Just denna gång bör vi undvika alla partiflaggor. Vi bör inte bua åt våra, i vanliga fall, politiska motståndare. Hösten är ganska så varm så balaklavan behövs inte.
Det kommer vara många barn och de gillar inte röken från brända EU- flaggor. I bästa fall har polismyndigheten under den gamle punkaren Dan Eliassons ledning lärt sig ordet ”deeskalerande” beteende. Annars måste vi hjälpa dem med det. Kommande vecka bör ordningsmaktens fokus ligga på att hålla de bruna borta. Att de är ett konkret hot mot denna typ av manifestationer är den deprimerande verkligheten efter Kärrtorp.
Något som skiljer 2003 från 2015 är att den senaste veckans engagemang handlar om att göra. En insikt om statens tillkortakommanden. Den kan eller vill inte göra tillräckligt. Än värre är det med EU. Ilskan och upprördheten är moralisk – det vill säga politisk. Åsikter och ställningstaganden går hand i hand med konkret handling.
Det lättaste först: Att dela med sig av sitt överflöd och skänka pengar. Tidningar och sociala media fylls av privata initiativ. Läkarstudenter som åker till Budapest, andra som sätter sig på första bästa plan till Korfu och Lesbos. Kick-offer som ställs in, artister som erbjuder konserter, sommarstugor som lånas ut och företag som skänker. Egenstartade matchningsinitiativ för nyanlända, fulltecknade God man-utbildningar, tillströmning av volontärer och frivilligarbetare.
Föreningsliv och enskilda initiativ. Precis på det sätt som föreningsliv och folkrörelser ska fungera på. Att vara sammanslutningar av människor som tillsammans vill göra något. Politiken, och i bästa fall folkrörelserna, uppfinner sig själva på nytt.
2003 var det demonstrationer, aktioner och studiecirklar som dominerade. Lärorikt och spännande, men mer teoretiskt än konkret. Nu börjar det i själva handlingen. Och det är det som ger mig verkligt hopp.
Till sist en uppmaning – ta tillfället i akt. Stöd det engagemang som just nu blossar upp. Avsätt 200 miljoner i den kommande budgeten för föreningar att ansöka om. 100 miljoner för aktiviteter i Sverige kopplat till mottagandet av flyktingar. 100 miljoner för internationellt arbete och information.
Pengarna bör kunna sökas i ett förenklat förfarande à la kulturstöden Pronto eller En snabb slant. Max 25 000 kronor per projekt. En webbsida, några snabbläsande handläggare. Administreras av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Detta skulle göra skillnad. På riktigt.
Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist och redaktör, under flera år aktiv i Attac Sverige och den globala Freds- och rättviserörelsen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
