Är gränsen nådd? Nej, inte på långa vägar. Det finns minst sju saker som regeringen skulle kunna göra i stället för att nedmontera asylrätten, skriver Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist.
Tisdagen den 24 november 2015 kommer jag alltid minnas med sorg.
Konsekvenserna av förslagen i ”Åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande” är skrämmande. Varför och hur har redan diskuterats förtjänstfullt på denna sida och många andra.
För mig handlade chocken också om att S/MP-regeringen så snabbt anammade en verklighets- och problembeskrivning som för mig hör hemma långt ute på högerkanten. Att frågan bara handlar om utökad gränskontroll, tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav. Enbart repressiva åtgärder.
Jag må vara en mjukis, men trots det begriper jag att staten ibland måste överväga att använda sitt våldsmonopol om situationen kräver det. Som en sista utväg. När alla andra alternativ har gått bet.
För mig är det stora problemet att vi faktiskt inte är där. Inte på långa vägar.
Nyhetsbyrån KIT uttryckte det på följande vis: Är gränsen verkligen nådd? och gav några förslag på sådant som inte prövats.
För mig handlar den reformism jag bekänner mig till om att balansera mellan det önskvärda och det möjliga, mellan utopi och det genomförbara. Den socialdemokrati jag beundrar var mästare i denna konst. Man hittade på egna förslag och skapade förändring på riktigt.
Och man vägrade att acceptera den borgerliga problemformuleringen. Det Löfven och Romson presenterade den 24 november andas enbart defaitism och idélöshet.
Redan i tisdags fick jag frågan: Men vad är alternativet? Mitt första svar var Lisa Pellings rapport Lagliga vägar.
Mitt andra svar var att se sig om runt i Europa. Vad gör socialdemokrater och andra progressiva där?
Det tredje förslaget handlar om att fråga folkrörelser och civilsamhälle. Det mest positiva som hänt hösten 2015 är den frisläppta politiska idérikedom som producerats under samlingsnamnet Refugees Welcome.
Vita båtar, flyglinjer, öppnade scoutstugor, föreningslokaler, kyrkor och moskéer. Dessa grupper stod för katastrofhjälpen när stat och kommun inte klarade av att reagera tillräckligt snabbt.
Under hösten har jag träffat centralstationernas volontärer. Ibland gjort ett mindre handtag. Samtalat med syriska flyktingar. Följt de vänner som arbetar på hem för ensamkommande flyktingbarn, kommun och organisationer som Röda korset och Rädda barnen. Där berättas det andra berättelser och andra behov står i förgrunden.
Utifrån detta försökte jag samla ihop några av de tankar jag stött på. I en fast övertygelse om att stängda gränser och inskränkt asylrätt är etiskt tveksamt. Men än värre: inte en tillräcklig lösning på de problem vi står inför.
Agera som om det vore kris på riktigt. Ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) utvidgat mandat och 5 miljarder kronor. Rekvirera idrottshallar, mässhallar och andra utrymmen för korttidsboenden. En samordnande stab om 50 personer som kunde rådge kommuner och snabbt fördela resurser. Sverige är erkänt bra på katastrofinsatser. Det borde gälla inom landets gränser också.
Inrätta en ombudsman för asylrätt och övriga mänskliga rättigheter. Inspektioner, stöd och övervakning. På plats vid gränsen, boenden, förläggningar. Inte av datorer utan av människors rättigheter. Förslagsvis från UNHCR.
Krisen är inget nollsummespel utan ett domino. Vad Turkiet gör påverkar Slovenien, som påverkar Österrike osv upp till Norra ishavet. Samordning och mer överstatlighet behövs. Sverige, Tyskland och Österrike verkar ha någorlunda samma linje. Utöka samarbetet med dessa länder, exempelvis en transnationell stab. Ett utbyte av “best practices”.
Nyanställningar på Migrationsverket och kommuner. Snabbutbildningar av akademiker och personer med språkkunskaper. Om det går segt använd marknadsmekanismen “hög lön”.
Julbonus om 2 månadslöner till de som i dag gör jobbet (Migrationsverket, kommunanställda osv). De går på knäna. Pengar är inte allt, men ett tecken på uppskattning.
Fond om 200 miljoner för folkrörelser och civilsamhälle att ansöka om. Snabbförfarande med en maxgräns på säg 200 000:-/ projekt. Stat och kommun kan inte göra allt.
Regeringskansliet upprättar en förslagslåda. Medborgare får komma med idéer om praktiska lösningar. Försöksverksamhet påbörjas under helgens Socialistiska forum i Stockholm.
Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist och redaktör, under flera år aktiv i Attac Sverige och den globala Freds- och rättviserörelsen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
