2-packet är en nödvändig reform för att för att stärka den ekonomiska styrningen i euroområdet. Ett bättre statsfinansiellt ansvarstagande gynnar särskilt de svagare grupperna i samhället, skriver EU-politiker Olle Ludvigsson i en svarsreplik till Mikael Gustafsson (V).
Mikael Gustafssons röriga inlägg om 2-packet ger lätt intrycket att han vill reagera på en lagtext utan att ha en bra bild av varken sammanhanget eller den ingående debatt som förts.
För det första har jag aldrig hyllat 2-packet som sådant. Jag har däremot försvarat det som en nödvändig reform för att stärka den ekonomiska styrningen i euroområdet. Det önskvärda hade varit om samtliga euroländer hade skött sina offentliga finanser. Så har inte varit fallet. Därför finns det ett tydligt behov av den tätare koordinering som 2-packet innebär. En mycket bred majoritet i Europaparlamentet delar detta grundläggande synsätt.
Vad jag kan sägas ha hyllat är de starka skrivningar till skydd för fackliga fri- och rättigheter som parlamentet vill se i 2-packet. Detta är en solid markering som det nu gäller att göra så mycket som möjligt av. Här krävs resolut handling.
För det andra är processen med att förbättra den ekonomiska styrningen – inklusive 6-packet, finanspakten och 2-packet – definitivt inte nyliberal. Vad det är frågan om är att hålla ordning och reda i statsfinanserna. Det är i högsta grad socialdemokratisk politik. Det handlar om att inom EU etablera samma typ av strikta finanspolitiska ramverk som socialdemokratin byggde upp i Sverige efter 90-talskrisen. Ramverket är den viktigaste orsaken till att Sverige klarat sig så bra i denna kris och det är tydligt att många EU-länder skulle ha stor nytta av liknande strukturer. Ett bättre statsfinansiellt ansvarstagande skulle hela Europa vinna på.
Särskilt de svagaste grupperna i samhället skulle gynnas. Erfarenheterna från krisåren visar att det är de mest sårbara som förlorar mest på svag statsfinansiell disciplin. Länderna med de sämsta statsfinanserna har inte kunnat undgå att göra nedskärningar i trygghetssystem och offentlig sektor – vilket har gjort att sjuka, äldre, fattiga och personer på gränsen till arbetsmarknaden har kommit i kläm. En mycket bra åtgärd för att stärka dessa grupper är därför att se till att samtliga länder låser in sina budgetprocesser i strikta och sunda ramverk.
För det tredje har 2-packet i sig ingenting att göra med den extrema och ensidiga åtstramningsagenda som högerregeringarna inom EU drivit genom krisen. Jag har vid många tillfällen kritiserat denna obalanserade politik. Vad regelverket kräver är bara att euroländer med svaga statsfinanser hela tiden ska ha en trovärdig och hållbar plan för hur de ska kunna återgå till mer hälsosamma underskotts- och skuldnivåer. Det är fullt möjligt för dessa länder att bedriva en expansiv politik så länge som den inte äventyrar den statsfinansiella stabiliteten.
God statsfinansiell disciplin är det bästa skyddet för både välfärd och demokrati. Dåliga statsfinanser hotar välfärden och leder dessutom till att den reella beslutsmakten flyttar från demokratiskt valda församlingar till nyckfulla finansmarknader. Varför Gustafsson så envetet motarbetar alla reformer för att stärka den statsfinansiella disciplinen i Europa är därför inte lätt att förstå. Hans argumentation går inte ihop.
Olle Ludvigsson, Europaparlamentariker (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
