Omdanande demokratisk politik fordrar mer än riksdagsval och smarta förhandlingar mellan eliterna, skriver statsvetarprofessor Olle Törnquist.
Visst är det förståeligt, som Eric Sundström skrev på Dagens Arena, att Stefan Löfven i förhandlingarna om en ny regering måste prioritera samarbete högerut, givet att det inte blev någon riktig vänstervåg i valet. Ändå är resonemanget otillräckligt. Hur de folkvalda röstar brukar inte bara avgöras av valresultatet utan också av hur de bedömer opinionen och framtiden för sig själva och partierna.
De aktörer som kan initiera förslag som vinner brett förtroende utanför parlamenten för hur centrala problem ska lösas har därför chanser att förändra fastlåsta lägen.
Att politikens innehåll har stor betydelse visade sig redan veckorna innan valet. Vänsterfrågorna om miljön, vinster i välfärden och jämlikhet kom plötsligt i andra hand när omvärlden gjorde sig påmind. Med paradoxalt stöd av Islamiska Staten kunde Sverigedemokraterna tvinga fram en debatt på egna villkor om hur vi ska förhålla oss till flyktingar och invandrare, och hur detta påverkar jobben och välfärden. Både alliansen och vänstern hade negligerat omvärlden och de obekväma frågorna. De saknade bra alternativ och förlorade.
Efter valet vinner sannolikt de parter som kan komma med prioriteringar och reformförslag som media inte kan undvika och som får stöd i den allmänna opinionen, bland civila och fackliga organisationer liksom företagare och andra starka aktörer. Från ett brett vänsterperspektiv gäller det annorlunda uttryckt, att successivt verka för att tillräckligt många i riksdagen finner det politiskt omöjligt att rösta ner progressiva förslag som motverkar orsakerna till att Sverigedemokraterna gått fram.
Då behövs det mer än smart förhandlingstaktik. Visst behövs brett samarbete, men inte bara bland de demokratiska partierna i riksdagen utan även bland fackföreningar, andra folkrörelser och engagerade intellektuella som kan utforma, förankra och vinna stöd för goda förslag. Detta kräver i sin tur att de som nu har det politiska initiativet skapar arbetsgrupper i viktiga sakfrågor med såväl partsrepresentation som aktivister och experter. Helst med breda referensgrupper, runt om i landet.
Annars förblir det parlamentariska läget låst. Om inte opinionen stödjer förändring och förslag om fler jobb, bättre välfärd, skola och miljö, liksom mer samarbete med invandrare och stöd till flyktingar, så gräver sannolikt folkpartister och centerpartister ner sig i alliansens skyttegravar. Sverigedemokraterna vinner sympati på att exkluderas, och Moderaterna kan till sist inte stå emot hotet från de bruna utan börjar samarbeta åt höger, som i Norge.
Det finns både historiska och samtida erfarenheter av satsningar på att skapa goda förslag och mobilisera stöd mellan partier, folkrörelser och engagerade intellektuella. Ta bara det faktum att demokratiseringen i Sverige var rotad i folkrörelserna bland liberaler, socialdemokrater och feminister. Tillsammans drev de fram förändringar i riksdagen, där etablissemanget till sist fann det för gott att anpassa sig. Idag gäller det att stärka demokratin och bygga ett demokratiskt medborgarskap mot rasism och främlingsfientlighet.
Ett annat exempel är, att den demokratiska välfärdspolitiken byggde på böndernas medverkan i sockenstämmorna, på socialliberalismen, på arbetarklassens krav på försvar mot kapitalismens härjningar och på landsbygdsbefolkningens stöd för detta mot att de fick motsvarande bidrag. Detta skapade universella lösningar och bredare allianser mellan arbetarrörelsen och Centers föregångare än de misslyckade folkfronterna i Europa mot fascismen.
I dag gäller det jobben, utbildningen, vården, pensionärerna och sjukförsäkringarna. Och att äntligen skapa fungerade stöd till de arbetslösa som inte kommit in på arbetsmarknaden eller bara har tillfälliga anställningar.
På liknande sätt har demokratiska krafter avancerat i andra delar av världen, trots svårigheter att vinna klar majoritet i parlamentsval som domineras av pengar, beskydd och kändisskap. Se till exempel den berömda deltagande budgeteringen i en rad Brasilianska städer. Ställda inför de demokratiskt förankrade besluten i bostadsområdena bland vanligt folk om vilka budgetprioriteringar som bör göras, har den gamla eliten i de formellt beslutande organen varit tvungna böja sig och hålla med, för att behålla viss auktoritet och legitimitet.
Eller se hur en bred allians av indonesiska fackföreningar, organisationer bland daglönare, hembiträden, lägre medelklass och progressiva intellektuella för några år sedan fick tillräckligt många politiker att ändra sig så att ett förslag till ny sociallagstiftning kunde klubbas igenom. Därefter har omfattande folklig mobilisering även resulterat i att en modest lokal affärsman, Jokowi, valts till president istället för en militaristisk oligark.
Jokowi vill bland annat se lokala överenskommelser mellan fattigfolk, medelklass och produktiva företagare för att utveckla landet, utan att någon far allt för illa. Ändå har han tidigare som borgmästare och guvernör haft en majoritet traditionella parlamentariker emot sig, och så är det nu också på nationell nivå. Receptet har varit att underlätta brett deltagande bland progressiva experter och aktivister i att utforma förslag, och att mobilisera vanligt folk på lokal nivå som kan justera förslagen och kontrollera att de genomförs. Då har motvilliga parlamentariker oftast anpassat sig.
Omdanande demokratisk politik fordrar mer än riksdagsval och smarta förhandlingar mellan eliterna.
Olle Törnquist, professor i statskunskap och utvecklingsforskning vid Universitetet i Oslo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
