Efter decennier av diktatur och en ekonomisk kris har Indonesien blivit nästan bäst i klassen av nya demokratier. Men nu står mycket på spel. Det skriver professor Olle Törnquist.
Nummer 1 på valsedlarna är Suhartos förre svärson, Prabowo Subianto. Efter diktaturen avskedades han som chef för kommandostyrkorna för att ha kidnappat och avrättat demokratiaktivister, övervägt en kupp och drivit terror på Östtimor. USA vägrar honom visum.
Men Prabowo är också son till legendariske ekonomen och högersocialisten Sumitro Djojohadikusumo som revolterade mot president Sukarno, till förmån för väst och Suharto. Därmed kunde Prabowo i stället göra tveksam affärskarriär, återvända med fabulösa resurser och köpa journalister, fackföreningsledare och före detta vänsteraktivister, för att dölja liken i garderoben.
Vidare byter han tjänster med Suhartos gamla Golkar-parti, president Yudhoyonos Demokratiska Parti och de modernistiska muslimerna, från extremisterna till liberalerna som fått föreslå vicepresident.
Kohandeln är oförblommerad och Prabowo räds varken stöd från popartister i nazikostymer eller kritik av ”västerländsk demokrati”. Strategin är att framstå som den starke man många önskar åter.
Massorna lockas med auktoritär populism (som Thaksins rödskjortor i Thailand) och religiös nationalism med snabb tillväxt (som Modi i Indien). De besuttna utlovas stabilitet och mindre korruption genom starkare presidentmakt och mindre frihet och demokrati (som kungens, militärens och medelklassens gulskjortor i Thailand).
Kandidat nummer 2, Joko ”Jokowi” Widodo är raka motsatsen: en medelålders, ödmjuk pluralist från blygsamma affärskretsar; den främsta av de nya lokala politiker som vuxit fram genom direktval av borgmästare och guvernörer och viss distans till illa sedda partier, i Jokowis fall Megawatis nationalistparti.
Först vann Widodo två gånger i hemstaden Surakarta på Centrala Java; sedan vann han även huvudstaden Jakarta. Båda städerna var i kaos (socialt, infrastrukturellt och miljömässigt) och omöjliga att styra, men Jokowi vände skutan. Inte med diktat, som Prabowo vill, utan genom sociala pakter mellan affärsmän, medelklass, fackföreningar, fattigfolksgrupper och frivilliga organisationer som övertalades vända kaos till hållbar utveckling genom demokratisk samverkan och effektiv administration. Trottoarer, torg och flodstränder rensas upp tillsammans med fattiga som får reglerade marknader och bättre bostäder; minimilönerna höjs; kollektivtrafiken byggs ut; utbildning, hälso- och sjukvård rustas upp.
Men detta är svårare nationellt. Där saknas organisationer motsvarande de progressiva aktörer Jokowi kunde förhandla med lokalt. Visst medverkar till exempel anti-korruptionsrörelsen och allianserna för mänskliga och sociala rättigheter.
Men Indonesiens akilleshäl är bristen på landsomfattande organisationer utifrån städernas fattiga och arbetarnas, böndernas, medelklassens och de produktionsinriktade affärsmännens intressen. Ledarna är inte ens kapabla att bygga ett alternativt parti med rätt att delta i valen; och som kandidater för olika etablerade partier har de mest misslyckats.
Nationellt har därför Jokowi blivit mer beroende av sina redan mäktiga partners – en före detta arméchef, traditionalistiska muslimer och före detta Golkarledare såsom en mediemagnat och en före detta vicepresident, oligarken Jusuf Kalla, nu kandidat igen. Den breda entusiasmen för Jokowi har svalnat och köpta sociala media sprider lögner om honom som delvis kristen och kines.
Frågan är nu om demokratin kan överleva och fördjupas? Hittills har den inkluderat de mäktiga, medan pro-demokraterna hänvisats till det civila samhället.
Resultatet är friheter och stabil valdemokrati där eliterna tävlar sinsemellan. Detta har också möjliggjort tillväxt genom export av råvaror och låglöneprodukter samt ökad köpkraft bland de övre klasserna. Men samtidigt har de sociala och ekonomiska orättvisorna ökat, naturen plundrats, och eliten med fingrarna i syltburken misslyckats stärka rättsstaten, bekämpa korruptionen och främja folklig representation.
Nu säger Prabowo att detta beror på friheterna och valen. Men även utan dem är det föga troligt att han och hans partners, som bygger sin makt på korruption i vid bemärkelse, plötsligt skulle undergräva sin egen maktbas. Utländska affärsmän hukar sig också. Ska rättsstaten byggas, korruptionen bekämpas, exploateringen av naturen stävjas och den ekonomiska tillväxten bli jämlikare måste i stället de som verkligen vill förändring få mer inflytande.
Vore det realistiskt? Forskningen visar, att även om mäktiga patroner fortsätter att dominera, kan de inte vinna val bara genom att mobilisera klienterna som är beroende av dem. Arbetsförhållanden och sociala hierarkier blir flexiblare, folk får mer information och kräver civila och sociala rättigheter.
Därför behöver eliten också bli populistisk: påstå sig lyssna på folk, upprätta direkt kontakt med dem via media och offentliga program (som hälsovård) och samarbeta med medelklassens organisationer.
Populismen missbrukas förstås men skapar ändå visst utrymme för alternativa grupper. Hittills har de varit lokalt rotade, inriktade på specifika frågor och intressen, styrda av starka ledare och donatorer och ideologiskt splittrade. En nyhet från de senaste demokratistudierna är dock att detta förändras.
Informanterna säger, att både enskilda och deras organisationer tror mindre än förr på marknadslösningar och självhjälp. I stället har kravet på en rättvis och fungerade välfärdsstat ökat. Med urbaniseringen blir allt fler fattiga och lågavlönade beroende av bostäder, el, vatten och avlopp, liksom hälsovård, skolor, daghem, kollektivtrafik och förstås jobb. När detta inte fungerar ökar ilskan över korruptionen i bredare bemärkelse än den som bekymrar utbildad medelklass.
Utanför städerna handlar det om expropriering av jordbruksmark, skogar och vatten. När motsättningarna ökar, avfallet stinker, och trafiken står stilla inser dessutom fler välbärgade att de inte kan lösa problemen bara med tvång utan måste förhandla.
Tillsammans har detta en politisk potential. Tydligaste exemplet är från New Delhi i Indien där ett nytt parti tog upp frågorna för ett år sedan och nästan fick egen majoritet.
Slutligen leder den nyliberala tillväxten med färre fast anställda till att framsynta fackföreningar inser behovet av bredare allianser med tillfälliga arbetare och enskilda i den informella sektorn.
Krav på icke-korrumperad samhällsservice, drägliga minimilöner och arbetsförhållanden samt sociala rättigheter och välfärd kan alltså förena människor som har svårt att agera gemensamt.
Se där den demokratisering vårt bistånd borde prioritera!
Olle Törnquist är professor i Statskunskap och Utvecklingsforskning vid Universitetet i Oslo och har i drygt 40 år jämfört arbetet för demokratisk utveckling i Indonesien med andra delar av det Globala Syd, bl.a. genom studier av folkrörelser och tre nationella demokratiutredningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
