Den nu pågående demokratiutredningen kommer inte – som Björn Elmbrant efterlyser i ledaren “Månglarna ut ur templet” – kunna ge svar på ska de stora demokratiska utmaningarna. Men det finns ingen tvekan om ett växande allvar i dessa frågor.
Herbert Tingsten var under årtionden en av Sveriges stora intellektuella och nu föremål för en pjäs på Stadsteatern, med utgångspunkt från Per Wirténs bok. Tingsten, som då var liberal, skrev 1957: “Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten.”
Tingstens ord handlade mindre om ekonomin än om demokratin. Den demokrati som inte förmår bidra till människors trygghet, inbjuder till extremism och lätta lösningar. Västerlandets ekonomiska och sociala framsteg har skett när fri företagsamhet balanserats mot gemensamt intresse. Ibland har balansen förskjutits så företagen fungerat dåligt. I dag finns ingen kraft som förmår att balansera de globala företagen.
Europa har nu under ett antal år slungats ner i arbetslöshet och förtvivlan. Medborgare utan framtidshopp har valt rasistiska och nationalistiska rörelser. Mellankrigstiden ekar i samtiden.
En enmansutredare om medborgarnas politiska inflytande mellan valen kommer knappast att ta itu med dessa frågor – även om de finns i bakhuvudet. Avvägningen mellan privat och offentligt är just vad valet kommer att avgöra.
Den utredning jag ska ägna mig åt – beskriven av Björn Elmbrant i Dagens Arena 7 augusti – sysslar inte med samhällssystemets största frågor. Men det är nog så viktigt att vi slutar att nostalgiskt se på förgångna tider med starka lokala papperstidningar, människor som samlas i teaterlador för att se valfilm eller för att lyssna på politiska dueller. Människor vill engagera sig – från antirasism till dagisstyrelser. Men politiska partier och ungdomsförbund har fått se en drastisk minskning av medlemstalen.
Vi ser en maktlöshet, men den är selektiv. I flera av storstädernas förortsområden röstade knappt var tredje väljare i förra riksdagsvalet. De som i minst utsträckning försöker påverka politiska beslut är unga, utlandsfödda och lågutbildade.
Behovet av bättre skolor var motorn i kommunsammanslagningarna. Vi har gått från 1 006 kommuner 1964 till 290 i dag. Nu tas nästa centraliseringssteg när län och landsting slås ihop till regioner. Detta motiveras av behov av övergripande planering och ökad regional styrka i EU. Men innebär naturligtvis också att politiskt valda beslutsfattare kommer allt längre från medborgarna. Allt färre har någonsin träffat en politiker.
Dessutom – som Björn Elmbrant skriver – får tjänstemännen en allt starkare ställning. Ansvarsutkrävandet blir otydligare. Ofta blir också organisationerna alltmer komplicerade.
Vi har ju fått en hel bransch i Sverige som ägnar sig åt att tala om för näringslivet att det finns skillnader mellan politiker och tjänstemän, mellan landsting och kommun, mellan regering och regeringskansli. Och som kartlägger var beslutsmakten finns – vilket ofta inte är hos de folkvalda. De månglare som breder ut sig i templet är ofta betalda lobbyister – informationsföretag, intresseorganisationer.
Herbert Tingsten menade att i ”de lyckliga demokratierna” var inte lågt valdeltagande en indikation på att något var fel, tvärtom. Ett högt valdeltagande kunde vara tecken på en alltför febrig och konfliktfylld politik. Det går att finna exempel på det. Men ett lågt valdeltagande i grupper som också i andra sammanhang – bostäder, jobb – står utanför mycket av samhällsgemenskapen är snarast ett skäl till alarm och ett tecken på att demokratisk påverkan inte upplevs som meningsfull.
Olle Wästberg, nyutsedd demokratiutredare
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Replik från Björn Elmbrant:
I sitt eget nyhetsbrev för den 18 juli är Olle Wästberg inte den officiella utredaren, utan mer personlig, Han skriver där:
“Det är inte acceptabelt att demokratiskt inflytande är en klassfråga”.
Jag håller med, för jag vet hur mycket Olle kan från USA om hur pengar i politiken förstört demokratin. I den amerikanska kongressen finns nu en majoritet av ledamöter som är miljonärer.
Här hemma betyder den ökade volymen privata företag som bjuder på kommunala upphandlingar att riskerna för korruption dramatiskt ökat. Och varför vill inte Moderaterna redovisa vilka hamburgerkedjor eller skolbolag som finansierar partiet?
Så den som vill säga att ekonomi och demokrati alls inte har med vartannat att göra har en besvärlig pedagogisk uppgift. Visst ska vi hjälpa de som står utanför att närma sig demokratin och förstå den. Men hur framgångsrikt kan ett sådant arbete bli om demokratin allt mer blivit en butik för de ekonomiskt starka? Ut med månglarna ur templet!
Björn Elmbrant
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
