krönika Det kommer ett positivt bud från Paris – om en aktion för informationsfrihet och demokrati. Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på Västerbottens-kuriren, berättar om en ny global motståndskamp mot tillbakaträngda mänskliga rättigheter.
Lagom till den 10 december – då är det 70 år sedan FN:s Allmänna deklaration för mänskliga rättigheter antogs i Paris 1948.
Tolv politiska ledare från fyra kontinenter har enats om att starta en motståndskamp mot attackerna mot två tillbakaträngda mänskliga rättigheter. De träffades i Paris den 11 november i samband med ett Peace Forum, med 65 stats- och regeringschefer närvarande, till hundraårsminnet av Första Världskrigets slut.
Tolv stater, det kan tyckas fjuttigt. Men de kan förhoppningsvis bilda fröet till en motrörelse. Bland dem är våra grannländer Danmark och Norge – men tyvärr (ännu) inte Sverige.
Allt bygger på en aktion från Reportrar utan Gränser och förslag från en Informations- och demokratikommission med 25 namnkunniga människorättskämpar från 18 länder. Deras initiativ går ut på att få anslutning till en ny global deklaration. Man vill skapa en panel av experter i stil med FN:s respekterade miljögrupp IPCC.
Det gäller att konstruera en arena för informationsfrihet för alla och skydd emot de allt tätare övergreppen mot spridning av pålitliga kunskaper och nyheter.
Fyra områden pekas speciellt ut: skydd mot politisk kontroll, mot nätbaserad desinformation, mot privata monopol utanför demokratisk kontroll och mot attackerna mot journalister, fysiskt eller muntligt.
Budskapet är alltså inte bara riktat mot diktatoriska och auktoritära regimer utan också mot stora nätjättar som Facebook och Google.
Alltmer akut är de stora nätjättarnas totala nonchalans mot människors privatsfär och mot etiska hänsyn.
En gång för 70 år sedan antog 48 stater den epokgörande Allmänna deklarationen för Mänskliga rättigheter (sedan förstärkt genom Europakonventionen, två bindande FN-konventioner och för EU:s del Stadgan om mänskliga rättigheter). Ingen röstade emot, några stater (Sydafrika, Saudiarabien samt Sovjet med satellitstater) avstod – inte helt oväntat.
När demokratin vann terräng i allt fler länder, särskilt efter Sovjets fall, befästes mänskliga rättigheter som universella, giltiga för alla länder och folk.
Allt fler länder inrättade myndigheter för mänskliga rättigheter (något som Sverige nu äntligen tycks göra). Även det kommunistiska Kina anslöt sig till FN-konventionerna i början av 2000-talet.
Men vinden har vänt.
Kina hävdar att varje kultur har sina specifika rättigheter. Ryssland vill inkludera »traditionella värden« i de mänskliga rättigheterna (vilket innefattar traditionella könsroller, motstånd mot homosexualitet mm).
Samtidigt bevittnar vi hur länder som Kina, Ryssland, Turkiet, Ungern och många fler kontrollerar medier allt hårdare och hur USA:s Donald Trump och politiska ledare i andra länder pekar ut journalister som folkets fiender.
Alltmer akut är de stora nätjättarnas totala nonchalans mot människors privatsfär och mot etiska hänsyn. De seglar ovanför nationalstaterna, ovanför beskattning och låter vinstintresset helt styra.
Men problemen är många. När man preciserar yttrandefriheten i den grundläggande artikel 19 i FN:s Allmänna deklaration öppnar man för svåra avvägningar – auktoritära stater kan förstärka kontrollen »i nationens intresse«.
Liksom klimatet så är informationens ekosystem oreglerat. Faran är att allt hamnar ur kontroll.
Pålitlig information är viktigt – men hur avgränsar man till fri opinionsbildning? Och vem övervakar?
Att förverkliga en Deklaration för information och demokrati blir ett mycket svårt arbete. Men att skapa en front mot alla hotande krafter är värt besvären.
Som Reportrar utan gränsers generalsekreterare Christophe Deloire uttryckt det: »Liksom klimatet så är informationens ekosystem oreglerat. Faran är att allt hamnar ur kontroll.«
Att finna stater som stöttar en sådan deklaration blir inte lika lätt som i Paris 1948. Vem tror att de stora, Kina, USA, Ryssland, eller stater som Brasilien, Turkiet eller Polen skulle kämpa för pålitlig nyhetsspridning, pluralism och ansvar på nätet?
Olof Kleberg är tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren
Fotnot: bland dem som bildat Informations- och Demokratikommissionen märks Nobelpristagarna Shiri Ebadi, Iran, Amartya Sen, Indien, Mario Vargas Llosa, Peru och Joseph Stiglitz, USA, Sacharovpristagaren Huawa Ibrahim, Nigeria, FN:s förra högkommissarie för mänskliga rättigheter Navi Pillay (Sydafrika) och journalister som Adam Michnik, Polen, Can Dündar. Turkiet och Michail Zygar, Ryssland).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
