I oktober 1917 fick Sverige en fyraårig koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater. Sedan dess har partierna aldrig kunnat regera med varandra. Men efter nästa val kanske det kan vara dags igen, skriver Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på liberala Västerbottens-Kuriren.
I dessa dagar lades grunden för den svenska parlamentariska demokratin – för hundra år sedan. Det ger anledning till tankar om vad som är politikens kärna i dag. Och om hur auktoritära maktstrategier kan bekämpas. Och om behovet av samsyn om det för tiden viktigaste.
I oktober 1917, närmare bestämt den 19 oktober, trädde Nils Edén till som statsminister för en koalition av hans egna liberaler och socialdemokraterna.
Agendan var mycket klar: införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, slå fast den parlamentariska demokratin och sätta stopp för personliga ingrepp från kungen. Och därtill att införa åttatimmars arbetsdag och en del elementära sociala förbättringar.
Valet till andra kammaren i september 1917 hade inneburit en storseger för de båda vänsterpartierna över det gamla maktpartiet högern. Socialdemokraterna blev största parti (86 mandat av 230),
Liberalerna fick 68, tillsammans alltså 148, en tydlig majoritet..
Enligt parlamentarismens regler skulle förstås det största partiet ta posten som statsminister men Socialdemokraternas dominerande ledare Hjalmar Branting ville inte ta på sig uppgiften.
Då blev det i stället Liberalernas Nils Edén, inte oomstridd i sitt parti. För försiktig, för försvarsvänlig, för lite »frisinnad«, tyckte en stor grupp med stöd ute i landet.
Hur Nils Edén ändå blev statsminister och skickligt lyckades lotsa igenom den stora demokratireformen skildrar Lundahistorikern Sverker Oredsson i den nykomna boken Nils Edén – demokratins statsminister (Ekerlids förlag).
Det var en brytningstid. Första världskriget rasade ännu, tsardömet hade fallit i Ryssland där krigströttheten spred sig och Lenin snart (i november) skulle ta makten, det nya Sovjet slöt fred med Tyskland i mars 1918,
Högern gav motvilligt efter för att kvinnor skulle få rösträtt. Efter nyval 1920 kunde denna grundlagsförändring stadfästas.
Finland frigjorde sig men hamnade i inbördeskrig våren 1918. Sedan föll Tysklands krigsmakt ihop och kejsardömet störtades (november 1918).
Sverige, där svälten härjade och missnöjet växte med den sittande kungaregeringen Hammarskjöld som måste avgå våren 1917, drabbades av missväxt sommaren 1917.
Det var alltså politisk och ekonomisk kris då Edén och Branting vann valet. Kung Gustaf V, som våren 1914 gått in personligen i politiken och fått liberalen Karl Staaff att avgå som statsminister, var trängd.
Han gjorde tre olika försök att få till stånd en regering där högern skulle vara med. Men tvingades godta en demokratisk reformregering – och ge löfte om att inte mer blanda sig i politiken. Detta var ett absolut villkor från Edéns sida. Monarkin var oskadliggjord.
Men det fanns en stoppkloss till: första kammaren hade en solid konservativ majoritet.
Sverker Oredsson klarlägger hur Edén smidigt lyckas kringgå detta hinder: hans regering fick, med Brantings hjälp i riksdagen, igenom en ändring av den kommunala rösträtten i december 1918. Då hade högern börjat resignera, Tyskland hade ju gjort revolution. Endast bondeförbundet var riktigt motsträvigt.
Nästa år var sikten ännu klarare. Högern gav motvilligt efter för att kvinnor skulle få rösträtt. Efter nyval 1920 kunde denna grundlagsförändring stadfästas.
Den stora koalitionsregeringen sprack 1921: uppdraget var fullgjort, åttatimmars arbetsdag var genomförd. Skillnaderna i synen på ekonomi och styrning kom upp till ytan.
Sedan dess har liberaler och socialdemokrater aldrig kunnat regera med varandra. Ibland har det rått en hund- och kattstämning, i andra lägen ett klimat av samförstånd och uppgörelser i viktiga sakfrågor (som skattereformen 1990 eller pensionerna 1994).
Just nu råder det väl närmast en hund- och kattstämning som säkert kommer att stärkas fram till valet. Men sedan?
Kommer vi då att ha hamnat i ett läge där några stora demokratiska huvudfrågor känns som så centrala att det behövs några års bredare samarbete?
Olof Kleberg är tidigare chefredaktör för liberala Västerbottens-Kuriren.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
