Vi har en minoritetsregering som inte vill erkänna det – och som väljer att inte förhandla med oppositionen. En minoritetsregering ter sig tyvärr mer trolig även efter nästa val. Det är då önskvärt med en regering som har bättre förmåga att hantera det parlamentariska läget, skriver statsvetaren Olof Ruin.
Dagens parlamentariska läge i Sverige hör till de egendomligaste av dem som jag följt och studerat under mitt statsvetenskapliga liv. Jag räknar till åtminstone fyra egendomligheter – de flesta påverkade av den i och för sig olyckliga blockuppdelning vi har fått.
Den första och minst viktiga ligger i att det största oppositionspartiet har en ledare som inte sitter i riksdagen. Han har därmed inte möjlighet att konfrontera regeringschefen på den arena som enligt parlamentarisk praxis är den förväntade. Nu önskar Stefan Löfven i stället få till stånd en debatt med Fredrik Reinfeldt utanför Helgeandsholmen. Reinfeldt har hittills vägrat ställa upp. Han är naturligtvis i sin fulla rätt att göra så.
En annan egendomlighet ligger i det skäl som statsministern anger för sin vägran att diskutera konkret politik med ledaren för det största oppositionspartiet. Löfven kritiseras för att inte uttryckligen presentera en alternativ regering. Det verkar som Reinfeldt fortfarande tror att han leder en majoritetsregering och vill ha besked om en annan potentiell sådan. Men nu står han i spetsen för en minoritetsregering. Det parlamentariska läget är ett annat än under åren 2006–2010. Alliansen har förlorat sin majoritet; det sammanhållna rödgröna block som fanns under en del av dessa år är upplöst; Sverigedemokraterna utgör ett nytt parti som trätt in i riksdagen. Inom ramen för dagens läge med åtta partier finns det andra alternativ till en minoritetsregering än just den med de fyra partier som Reinfeldt just nu leder
Det är möjligt att Reinfeldt föreställer sig att hans koalition åter kan uppnå en majoritet i riksdagen efter valet 2014. Jag tror inte på detta även om det alltid är riskabelt att göra valprognoser så rörlig som väljarkåren blivit. Svårigheterna för alliansen har ökat. Risk förelåg tidigare för att ett av dess fyra partier helt skulle försvinna från riksdagen. Nu har ytterligare ett hamnat i samma riskzon. Kristdemokraterna har fått sällskap av Centerpartiet. Det lever ännu farligare som följd av att man så radikalt övergivit sina gamla positioner i det politiska kraftfältet. Att få moderat stödröstning för två partier som befinner sig på fallrepet förefaller osannolikt. Det vore rimligare för Moderaterna att i stället försöka stärka det egna väljarunderlaget inför de förhandlingar om ny regering som förestår efter valet 2014. Den kommer att ha Moderaterna eller Socialdemokraterna som ankarfäste vare sig det blir en regering i majoritet eller minoritet.
En tredje egendomlighet ligger i de öppet visade motsättningarna inom regeringen. Det är naturligt att det uppstår utåt mer synliga motsättningar i en koalitionsministär än i en enpartiregering. Exempel på detta kan hämtas från tidigare flerpartiministärer. Situationen i dagens regering har ändå blivit speciell. Från början hade de samverkande allianspartierna sina olika ansvarsområden. Särskilt de tre små identifierades främst genom de sakområden som de var sammankopplade med: skola för Folkpartiet, näringspolitik för Centerpartiet och sjukvård för Kristdemokraterna. Nu tenderar partierna att gå in på varandras respektive profilområden och kasta fram från varandra avvikande förslag. Mer än förr måste man fråga sig: var står regeringen som kollektiv?
Ett chockerande exempel på denna typ av dubbelhet fick vi nyligen. Jan Björklund förflyttade sitt intresse från skola till försvarspolitik. Moderaterna hade tidigare haft ett huvudansvar inom regeringen för detta politikområde. Nu kräver Folkpartiets ledare mer resurser till försvaret medan moderata talesmän skyndar sig att försvara den ekonomiska ramen och Fredrik Reinfeldt därtill passar på att kalla försvaret för ett ”särintresse”. Man kan ha olika mening om vem som har rätt i sak, men det är ändå ur traditionell parlamentarisk synpunkt klart klandervärt att vice statsminister och statsminister öppet markerar oenighet i en för landet synnerligen central fråga. Är deras oenighet kanske bara ett spel för gallerierna, ett försök att fånga in olika opinioner? Det gör inte situationen mindre klandervärd.
En fjärde parlamentarisk egendomlighet är att vi har en minoritetsregering som inte försöker agera som sådana bruka göra, nämligen att förhandla med oppositionen för att uppnå majoritet för sina förslag i riksdagen. Återigen: läget är ett annat än under förra mandatperioden då vi hade en uppdelning i två block och därmed en form av parlamentarism som påminner om den brittiska. En majoritet styr, en minoritet opponerar och man söker inte samförstånd. Nu verkar regeringen fortsätta att uppträda på samma sätt. Få överenskommelser har uppnåtts med något oppositionsparti baserade på uttryckliga förhandlingar. En förklaring till denna ovilja eller oförmåga ligger kanske i de svårigheter man redan internt har inom regeringen för att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Svårigheterna skulle öka om man därtill förväntas räcka ut en hand till sina politiska motståndare.
Det sätt på vilket dagens alliansregering har hanterat riksdagen sedan valet 2010 har varierat. Man har fört in förslag till reformer inom själva statsbudgeten för att undgå eventuella nederlag. Man har därtill i en serie fall uppnått majoritet för förslag utöver dem som är en del av statsbudgeten; stödet har främst men inte enbart kommit från Sverigedemokraterna. Man har uttryckligen förlorat ett antal voteringar i riksdagen. Man har också i det längsta velat stå fast vid förslag som bedömts som centrala – som ytterligare jobbskatteavdrag – men dragit sig tillbaka om parlamentarisk kris hotar. Slutligen har man, vilket kanske är det mest bekymmersamma, i många fall undvikit att över huvud handla. Klagomål hörs i riksdagen över att överraskande få propositioner överlämnas för behandling.
Dagens egendomliga parlamentariska situation kommer med all sannolikhet att fortgå ett och ett halvt år till. De fyra allianspartierna fortsätter inom ramen för sin minoritetsregering och de fyra andra partierna i opposition verkar var för sig. I september 2014 kommer den nya grundlagsregel för första gången att tillämpas som föreskriver att en nyvald riksdag skall ta ställning till om statsministern har tillräckligt stöd. ”Om mer än häften av riksdagens ledamöter röstar nej på denna fråga ska statsministern entledigas.”
Den nye statsministern blir antingen Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven. Det vore önskvärt om processen kunde leda fram till bildande av en majoritetsregering. En regering baserad på de två största partierna är däremot inte önskvärd. Den skulle ge Sverigedemokraterna, en joker och en olycka i vårt parlamentariska liv, extra spelrum. En minoritetsregering ter sig tyvärr mer trolig. Det är då att hoppas att den har bättre förmåga än dagens att hantera ett läge där man inte har eget flertal i riksdagen.
Olof Ruin, professor i statsvetenskap och grundlagsexpert
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
