Hur kommer det sig att den solidariska löneprincipen sedan länge kan vara glömd? I stället för att håna LO:s valfilm borde dess budskap tas på allvar, oavsett ideologiska motsättningar, skriver Carolina Sundell.
Det som nu sker är i total motsättning till löneutveckling. När lägre ingångslöner införs samt när fackrörelsen försvagas, kommer löneutvecklingen avstanna.
Axiomet, sanningen, »att kapital utan arbete är ingenting« tycks ha blivit alternativ kunskap när nationalekonomer som Lars Calmfors får oproportionerligt utrymme i media att predika en tro på lägre ingångslöner.
Vissa vill framställa den fas kapitalismen nu genomgår, att den sker på grund av automatiseringen. När robotarna tar över argumenterar de att vi successivt måste sänka lönerna.
Den reella utvecklingen som automatiseringen leder till hägrar, men vi får inte tro att detta är ett hot mot stigande löner som massmedia och vissa utvalda akademiker vill, delvis för att tillfredsställa sina ägares osynliga krav, eller rentav en makthavare som aldrig ska underskattas; Svenskt Näringsliv.
Att vara vaksam på alla intressens viljor är ett måste, den inbyggda moralkompassen må ständigt vara på, men att slå på källkritiken är lika vitalt för att förstå det som nu sker och för att inte förföras av ledarsidornas skribenters partiska åsikter och bli yr av Viralgranskare som bestämmer en »sanning« för massorna.
När debatten om löneavtal och strejkrätten gått förlorad, så går det inte längre att tala om samhällets utveckling.
Hur kommer det sig att den solidariska löneprincipen sedan länge kan vara glömd? Fackrörelsen är nästan tillintetgjord, inte på grund av avskaffandet av avdragsgill fackavgift utan för att arbetarklassen bytt kläder och jobbar inte i industrisektorn i lika stor utsträckning idag. Arbetstillfällen har minskat inom tillverkningsindustri osv, samtidigt som industrins tjänstesektor undermineras av Timbros högljudda mediamegafon.
Det är märkbart efter hånet av LO:s valfilm, den som ger sken av en dystopi om avskaffandet av trygga anställningar, vilken borde tas på allvar trots andras ideologiska motsättningar.
I åtanke bör man även ha att språkets så kallade »väktare« för att dölja och förrädiskt, byter innebörd på ord för att bibehålla en ordning, framför allt en hierarki mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I den stund när debatten om löneavtal och strejkrätten gått förlorad, så går det inte längre att tala om samhällets utveckling.
Åtta timmars arbetsdag tillhör inte »svenska värderingar« utan är ett bevis på hur långt en fackliga rörelse, som en motvikt till kapitalet, aktieägarnas viljor, lyckats åstadkomma i en nation.
De som eftersträvar 6-timmars arbetsdag, oftast Vänsterpartiet, och en medborgarlön, vilken förespråkas av representanter på både sidor blockgränsen, är förslag som åberopas inte på grund av en åldrande befolkning utan är reformer som har i avsikt att utveckla samhället och minska exploatering.
Det är även responsiva åtgärder när marknadens ekonomi fallerar, vilket är oundvikligt och tillhör kapitalismens inneboende motsättning.
Fördelningspolitik och ett progressivt skattesystem är vitalt för att förmögenhetskoncentrationen inte ska stiga till proportioner som är okontrollerbara.
Det kan inte enbart bero på att nationalekonomer utbildas att bli goda förespråkare av »lönekostnader«, för att spegla näringslivets fiktiva börda att betala ut löner och anställa flera. För egentligen är ordet lönekostnader olyckligt då en utbetalning till arbetskraft är en investering för ett företag.
Konkurrenskraft förs på tal. Detta begrepp bör undersökas närmare eftersom det emanerar från Darwins evolutionsteori och den industriella revolutionen. Tron på att »fri« konkurrens på marknaden leder till ett utfall som gynnar löntagarna, är som att be till gudarna eller att ogiltigförklara gravitationslagen.
En självklarhet är att en kula faller till marken och lönerna sjunker även när kapitalinkomsterna ökar, om ingen kraft intervenerar.
Undersök ojämlikhetens anatomi med hjälp av ekonomer som Thomas Piketty och förstå att fördelningspolitiken och ett progressivt skattesystem är vital för att förmögenhetskoncentrationen inte ska stiga till proportioner som är okontrollerbara. Det är samma faktor som också gör att arbetsmarknadens parter aldrig kommer att uppnå ett jämnviktsförhållande, Medlingsinstitutet kan förgäves försöka uppnå en viss balans.
De som argumenterar i motsatt riktning, är förblindade av marknadens luftslottsideologi, de marknadsför den typ av skuggekonomi som går att finna i u-länder, en utan kollektivavtal och där medborgare tvingas ha flera anställningar för sin existens.
I nuläget går det att skåda den näringslivets skapade chimär, en falsk tro på att behovet av lönearbete håller på att försvinna och att arbetslönerna skulle stå i ett upp- och nervänt förhållande till arbetsmödan, vilket enbart kan vara de onda viljornas logik.
Folkets frustration späs på när Socialdemokratins styre svikit sin ideologi och Stefan Löven sedan länge gått mot röd gubbe.
När förhållandet mellan arbete och lön suddas ut behöver vi återuppliva löntagarfonder som aldrig fick den chans de förtjänar, samt i en testbädd prova kooperativ byggda på en modell som haft stor framgång i Spanien.
De två bör inte av enbart ideologiska skäl kastas i soptunnan.
Den som förstår imperialismen och kolonialväldets uppkomst, har större chans att förstå samtidens skeden. Dra lärdomar av historiens gång men tro samtidigt inte att historien upprepar sig.
Klä av problematiken och ställ frågan: Vad är kapitalismen? En exploatering.
Carolina Sundell är frilansskribent och studerar nationalekonomi vid Södertörns högskola.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
