Utställningen om folkmordet i Kambodja ställer frågan om Forum för levande historia på sin spets. Ska en statlig myndighet ägna sig åt polemisk historieskrivning?
Projektet bygger på den nu legendariska, och omskrivna, pilgrimsresan fyra svenska maoister gjorde till Pol Pots Kambodja våren 1978. En av dem var Jan Myrdal. Runt om dem pågick ett folkmord. Men de reste i en kuliss och rapporterade entusiastiskt när de kom tillbaka.
I gruppen fanns Gunnar Bergström. Utställningen skulle inte ha hänt utan honom. Utgångspunkten är hans minnen, hans känsla av skuld och frågan varför han inte förstod. Han är värd respekt.
Problemet är inte i första hand utställningen, men avsändaren. I projektet förlöjligas, angrips och utelämnas fyra medborgare. En är mycket känd. En är involverad i projektet. Men två känner jag inte till. Nu finns de på bild och med namn. Skolklasser kommer att förfasa sig över dem. Ska en statlig myndighet ägna sig åt sådant? Ska staten moralisera och fördöma nu levande medborgares politiska åsikter?
Inte bara den omtalade reklamfilmen, utan även utställningen har vass polemisk spets. Jag tänker på det rekonstruerade fotot "Middag med Pol Pot". De fyra sörplar ostron med en tyrann.
Om Forum för levande historia hade varit en självständig stiftelse, eller en förening, skulle det inte ha varit ett problem. Inget alls. Men en myndighet?
Även själva utställningen har faktiskt ett problem: det smala perspektivet. Här ställs inga frågor om varför den svenska regeringen hösten 1979, efter khmerernas fall, lade ner sin röst i FN och därmed i praktiken accepterade att landet även i fortsättningen skulle representeras av folkmordets diplomater. Vad känner dåvarande utrikesminister Ola Ullsten för skuld? De riktigt svåra frågorna om Pol Pot ställs inte. Till exempel varför nästan hela västvärlden ställde upp bakom de röda khmererna efter att deras terrorvälde fallit.
Att Forum för levande historia undviker dem beror säkert inte på att de nu sorterar under ett annat folkpartistiskt statsråd. Men redan att jag tänker tanken avslöjar själva problemet: att just staten driver opinion i svåra politiska skuldfrågor.
Forum för levande historia arbetar medvetet med uppskruvad dramaturgi i sina projekt. Jag har suttit i en referensgrupp och sett. Därför får de effekt, blir angelägna och omdiskuterade. Men Kambodja-resan borde bli deras sista – som statlig myndighet. Dags att ombilda till en fri stiftelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
