Omforma den svenska modellen

Debatt Arbetstagarna kan inte bara vara pjäser i ett spel. Det skriver David Holmberg.

Den svenska modellen har länge hyllats för sin sociala trygghet och jämlikhet på arbetsmarknaden. Men den döljer en paternalism – en förmyndarmentalitet som begränsar individens möjligheter att påverka sina arbetsvillkor. Ett exempel är när jag, anställd på Akademiska sjukhuset i Uppsala, nekades att sänka min lön som ett solidaritetsuttryck, på grund av kollektivavtalet mellan SKR och facket. Även om detta fall är säreget, menar jag att det väl illustrerar hur liten möjlighet till inflytande enskilda anställda har.

Många känner igen sig i känslan av att vara fast i ett system där för många beslut kommer uppifrån. Även om ledningen talar väl om allas delaktighet, fungerar det sällan i praktiken. En rapport från Arena Idé (Eklind Kloo, 2020) visar att majoriteten av anställda upplever att de inte blir lyssnade på av makthavarna i samhället. Endast en femtedel av de anställda anser att de helt och hållet kan vara med och påverka demokratin på sina arbetsplatser. Rapporten belyser även hur bristen på inflytande och delaktighet bidrar till en känsla av alienation och missnöje bland anställda, vilket påverkar synen på arbetsplatsen och samhället i stort. 

Kollektivavtal är viktiga för att skydda våra rättigheter som arbetstagare, men de måste också vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra individuella anpassningar.

Den pågående konflikten mellan SKR och Vårdförbundet belyser hur liten respekt som visas för arbetstagare som individer. Knäckfrågan i konflikten är arbetstidsförkortning, där Vårdförbundet vill korta arbetstiden medan SKR säger att det inte är möjligt. Ingen nämner att vi arbetstagare faktiskt själva har rätt att bestämma hur mycket vi vill jobba. Många vill av ekonomiska skäl inte minska sin arbetstid, och det är förståeligt. Men varför inte istället argumentera för höjda löner, så att det blir möjligt att gå ner i arbetstid utan att förlora ekonomiskt?

Alla arbetstagare vill inte fatta egna beslut, det måste erkännas. Men både SKR och facket borde ta ett pedagogiskt ansvar och undvika retorik som normaliserar ofriheten. En enkel åtgärd vore om Vårdförbundet rekommenderar sina medlemmar att gå ner i arbetstid, medan SKR istället för att säga emot, hjälper till att skapa ekonomiska förutsättningar för detta. Den konkreta skillnaden är inte stor, men klargör att beslutet om arbetstid ligger hos arbetstagaren.

Samma princip borde också gälla när kollektivavtalen skrivs. Kollektivavtal är viktiga för att skydda våra rättigheter som arbetstagare, men de måste också vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra individuella anpassningar. Målbilden borde handla mer om att aktivt främja individuell frihet och ansvar, inte meningslös begränsning av detta, såsom att inte lämna utrymme för frivillig lönesänkning. Genom att stärka vår självständighet förbättras inte bara våra arbetsvillkor utan även vår status i samhället. På sikt kommer mer jämställda relationer även göra det lättare att argumentera för mer jämställda löner.

Vi står inför globala och lokala utmaningar som kräver nytänkande och reformerade strukturer. För att möta dessa utmaningar behövs en arbetsmarknad där vi arbetstagare inte bara är likt pjäser i ett spel, utan fullvärdiga deltagare med verklig makt att påverka både vår egen situation och det större samhället. Det är dags att facket och arbetsgivarna slopar paternalismen och erkänner oss arbetstagare som myndiga medborgare. Detta är avgörande för vårt välbefinnande och hela samhällets långsiktiga hållbarhet och välstånd. 

David Holmberg, Arbetstagare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, medlem i Vårdförbundet samt grundare till Maskrosrotsinitiativ – gräsrotsrörelse för att sprida idéer som ett miljöparti kan driva.