Det skamliga kapitlet om de vanvårdade fosterhemsbarnen betecknas som avslutat. Samtidigt tycks samhällets lättja inför att historien håller på att upprepa sig vara större än någonsin, skriver Sophie Stigfur.
För fem år sedan samlades regeringsföreträdare, riksdagsledamöter, drottningen och representanter för Sveriges kommuner och landsting i Stockholms stadshus av en sådan sällsynt anledning som följande: de skulle be om ursäkt.
Den så kallade Vanvårdsutredningen hade visat hur många av de barn som omhändertagits av sociala myndigheter mellan 1920 och 1980 för att få en tryggare uppväxt, i stället hamnat i nya helveten på barnhem och i fosterfamiljer runt om i landet. Våldtäkter. Misshandel. Förnedring. Tvångsarbete.
Under den högtidliga upprättelseceremonin förkunnade riksdagens talman Per Westerberg med obeveklig röst:
»Ni stod som barn under samhällets beskydd, men ni övergavs. Vi kan alla lova att göra vårt yttersta för att det inte ska hända igen. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer!«
Och det tycktes som att man insåg allvaret. En helt ny myndighet, Ersättningsnämnden, upprättades för att dela ut ekonomisk kompensation till de som på olika sätt blivit vanvårdade i de hem de tilldelats av staten.
Om en månad upphör myndigheten och det skamliga kapitlet kommer därmed att betecknas som avslutat. Men det finns all anledning att ställa sig frågan:
Gör samhället verkligen sitt yttersta för att historien inte ska återupprepas?
För sedan den högtidliga ursäkten till barnen som samhället svek har socialtjänstens kris fördjupats. Det tunga arbetet i kombination med otillräckliga löner har lett till en skyhög personalomsättning. Barnen tvingas ofta byta handläggare, under utredningstiden så väl som under sin placering. Det blir allt svårare för socialtjänsten att få en helhetsbild över barnets situation. Och för barnet att veta vem man ska ringa om något är fel.
Socialsekreterarna hinner heller inte kontrollera hur det står till i familjehemmen innan man lämnar över barnet. Enligt SKL:s riktlinjer får privatpersoner mellan 12 000 och 19 000 kronor i månaden för att ta hand om ett barn. Flertalet avslöjanden har visat hur kriminella och svårt skuldsatta inhyst upp till sju-åtta barn samtidigt.
Och visst torde det inte krävas något snille för att räkna ut att den lönsamma familjehemsverksamheten skulle kunna locka till sig personer med andra intressen än pur välvilja. Detta hade dock inte varit något problem om socialtjänsten utredde hemmen – och därtill följde upp barnen noggrant efter placering.
Men. De. Hinner. Inte.
Om socialtjänsten i dag upptäcker att ett hem är skadligt flyttas barnet till ett annat förhoppningsvis schysstare ställe. Och så får man liksom hoppas på det bästa. Nu – liksom då – misslyckas samhället med rollen som den närvarande föräldern, den som ska upptäcka om något är fel och skydda från ont.
Ersättningsnämndens uppdrag var ursprungligen att dela ut 250 000 kronor var till de som vanvårdats som barn under samhällets beskydd. Med facit på hand kan vi nu konstatera att endast 46 procent av ansökningarna om ersättning har beviljats – 2 603 av 4 794. Och att endast hälften av den avsatta miljarden delats ut.
Samhällets lättja inför de barn det övertar syns inte bara i Ersättningsnämndens brist på just ersättning.
Den syns i den bristande närvaron efter att barnet placerats. Den syns i socialsekreterarnas låga löner. Den syns i hur företag med pengaklirr som högsta mål tillåtits ta över verksamheten för de barn som placeras på institutioner. Den syns i det faktum att det först 1 juli i år blir obligatoriskt för socialnämnden att undersöka om familjehemmen förekommer i belastningsregistret.
Att samhället svikit de barn som försummats i fosterfamiljer och på barnhem i det förflutna har det konstaterats och förfasats över. Det minsta vi kan göra för att det inte ska hända igen är just det som utlovats – inget mindre än vårt yttersta.
Sophie Stigfur
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
