Ompröva tidsgränserna i sjukförsäkringen

Mycket tyder på att 180-dagarsgränsen i sjukförsäkringen är det som gör att sjuka utförsäkras. Definitionen av vilket slags arbete man väntas kunna ta då måste bli tydligare – så att det inte handlar om låtsasjobb.

Alliansen och SD är eniga om att återinföra en bortre gräns i sjukförsäkringen. Att avskaffa denna stupstock var en av regeringen Löfvens första åtgärder efter regeringsskiftet 2014. Med rätta. Ingen blir frisk av att bli fattig. Stupstocken var både ineffektiv och impopulär.

Men andra skarpa tidsgränser finns kvar.

Det kan vara klokt att ha tidssatta stationer för avstämning under en sjukskrivningsprocess. Sådana tidsgränser kan användas för att strukturera och sätta press, så att alla aktörer gör det de ska och måste, och i tid. Men tidsgränserna har kritiserats för att vara ineffektiva.

Inspektionen för socialförsäkringen har i en granskning konstaterat att det inte finns något stöd för att tidsgränserna upp till 180 dagar i rehabiliteringskedjan »skulle ha haft några långsiktiga effekter på vare sig sjukfrånvaro, sysselsättning, eller hälsa.«

Idag går den tuffaste gränsen vid 180 dagar. Innan dess är målet att den som är sjuk ska komma tillbaka till sitt vanliga jobb, eller till sin arbetsplats med förändrade arbetsuppgifter. Efter 180 dagar prövas den sjukskrivnes möjlighet att återgå i arbete mot det som i lagstiftningen kallas »normalt förekommande arbeten«.

Det är ett väldigt problematiskt begrepp. Det kan illustreras med enskilda fall. Som den man i 60-årsåldern som LO:s Torbjörn Johansson beskrev under ett seminarium med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll häromveckan.

Mannen hade efter två trafikolyckor en hjärnskada och en whiplash-skada, han led av balansstörning, värk, kramper, sömnstörningar, hjärtklappning, högt blodtryck och diabetes. Fysiskt ansträngande jobb var alltså uteslutna.

Det måste vara verkligt existerande arbeten, som den sjukskrivne har en reell chans att ta.

Men det hindrade inte Försäkringskassan från att hävda att mannen hade arbetsförmåga. Han borde inte vara sjukskriven, argumenterade Försäkringskassan, eftersom de gjorde bedömningen att han kulle kunna ha ett jobb där han kan sitta ner och arbeta, inte behöver kunna koordinera sina rörelser, och där han inte behöver arbeta finmotoriskt med händerna.

Det finns bara ett problem. Det finns inga sådana jobb.

Regeringen har lagt fram ett ambitiöst program för att minska sjukfrånvaron. Det handlar om åtgärder för ökad jämställdhet, bättre arbetsmiljö, förbättringar av rehabiliteringen, bättre vård till människor med psykisk ohälsa och långvarig smärta.

Nu borde regeringen rikta ljuset mot prövningen mot »normalt förekommande arbete« vid 180 dagar. Det får inte vara fiktiva hitte-på jobb. Det måste vara verkligt existerande arbeten, som den sjukskrivne har en reell chans att ta. Annars urgröps rätten till trygghet vid sjukdom.

Att Alliansen och Sverigedemokraterna nu kräver att stupstocken ska återinföras visar att de inte har några svar. En bortre parentes i sjukförsäkringen testades när nuvarande moderatledare Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister mellan 2010 och 2014. Under samma period ökade antalet sjukdagar med 50 procent, samtidigt som över hundra tusen människor blev utförsäkrade.

Det är på den politiken de går till val, och Sverigedemokraterna visar var de står genom att svansa med.