Omvärlden vet inte hur man ska förhålla sig till den revolutionära islamismens frammarsch.

Efter 11 september 2001 beskrev upphetsade amerikaner kriget mot terrorismen som ett nytt kallt krig. Det var en absurd beskrivning. De revolutionära islamisterna var få och isolerade. Deras våld var dödligt, men inflytandet litet.

Tretton år senare är läget ett helt annat. Revolutionära islamister är nu inblandade i väpnade konflikter över en enorm geografisk yta. De hotar huvudstäder, länder och regioner. Från Afghanistan/Pakistan i öster via den arabiska kulturens hjärtland runt Eufrat och Tigris till Libyen och Mali. Sedan kan man addera norra Nigeria, Somalia och snart kanske även Kenya.

Det är konflikter som lämnat nationella gränser bakom sig. IS slåss i tre länder. USA bombar i Irak och Förenade Arabemiraten i Libyen. Frankrike och olika afrikanska länder har soldater i Mali. Fria syriska armén ska utbildas i Saudiarabien.

Men det är fortfarande svårt att se en samlande strategi. Hur ska man bäst bemöta de gerillastyrkor som sveper fram under svarta och gröna fanor? En vacker svensk höstdag kan frågan verka teoretisk. Men för den växande del av mänskligheten som lever, eller flyr, i skuggan av deras stövlar är den totalallvarlig.

I veckan höll Barack Obama tal om omvärldens ansvar att “försvaga och slutligen förstöra” IS. Han lovade systematiska flyganfall och stöd till arabiska markinsatser i en “bred koalition”. Washingtons strategi verkar enkel: de ska slå ut terrorister som hotar USA och stödja de som befinner sig i konfliktens frontlinjer.

Mellanösterns folk måste i någon mening försöka reda ut situationen med eget ansvar. Men resten av världen kan inte bara titta på. I den meningen har Obama rätt. Frågan om den revolutionära islamismen är internationell. Den angår alla. Rättighetsmedvetandet har gjort det globala ansvaret folkligt förankrat.

Men fortfarande talar man om IS som om de är en isolerad rörelse och inte länk i en större. Obama presenterade en strategi för läget i Irak och Syrien. Men där fanns inget svar på den större frågan hur man ska förhålla sig till den revolutionära islamismens frammarsch. Det behövs en generell och vägledande doktrin.

Efter andra världskriget ställdes frågan om hur demokratiska länder skulle bemöta hotet från Sovjetkommunismen. Man såg hur östra Europa snabbt förvandlades till diktaturer. Den amerikanska diplomaten George Kennan föreslog 1947 en så kallad containmentpolitik. Tanken var att kommunismen så småningom skulle implodera, fram tills dess gällde att spela defensivt. Inga anfall. Inga förebyggande krig. Bara segt spel för 0-0 tills motståndarna utmattade bars av planen.

Containmentpolitiken blev en doktrin under hela kalla kriget. Den frångicks ofta, i synnerhet när USA störtade demokratiska regeringar och välsignade generaler och gangsters i Latinamerika. Men i Europa blev den en vinnande politik.

Det är den typen av vägledande globalpolitisk grundhållning som saknas 2014. Under det kalla kriget hade USA en ekonomisk och politisk särställning de förlorat. Bushdoktrinen om “Kriget mot terrorismen” avslöjade hur illa amerikansk imperiepolitik fungerar. 2006 skrev Francis Fukuyama en förödande kritik av Bushåren i boken America at the Crossroads. MIsslyckandet hade avslöjat att USA inte kan dominera med militära medel. Uppgiften borde i stället vara “att forma internationella institutioner”. Svaret på möjliga hot är inte drönare, men global politik.

Varken Europa, USA eller andra regioner har gjort några egentliga ansträngning att fylla tomrummet efter “Kriget mot terrorismen”. FN är fortfarande marginaliserat. Fukuyama drog slutsatsen att fungerande globala institutioner för säkerhet och demokrati kräver både (långsam) politisk legitimitet och (snabba) skarpa maktbefogenheter. Just nu är tomrummet smärtsamt. I vilket sammanhang ska en fungerande doktrin för att övervinna hotet från de revolutionära islamisterna kunna växa fram?

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena