Valet i Israel i höstas har konsekvenser som inte kan ignoreras. Risken för en förödande upptrappning av våldet är överhängande. Slutsatsen är att israeler och palestinier inte är kapabla att själva tillsammans skapa fred och ömsesidig förståelse. Omvärlden måste ta ett ansvar. Det skriver Thomas Hammarberg som besökte Israel och Palestina nyligen.
“Uppenbarligen speglar valresultatet en mer djupgående förändring i det israeliska samhället. Netanyahu har sagt nej till en palestinsk stat, nej till förhandlingar om Jerusalem, nej till reträtt från Golanhöjderna. Han har vidare lovat bosättarna att de kan känna sig ”säkra”. “ Dessa sammanfattande rader skrev jag inte igår. Utan i maj 1996. Valet den gången öppnade för Benjamin Netanyahus första period som israelisk premiärminister. Sedan dess har han, med vissa mellanrum, vunnit ytterligare några val innan det senaste nu i höstas.
Hans politik har anammats på punkt efter punkt. De NEJ han krävde för snart trettio år sedan har permanentats och blivit fler. De israeliska bosättarna på Västbanken är inte bara säkra, de har mångdubblats i antal och storlek. Detta trots beslutet i FN:s säkerhetsråd att den politiken måste avbrytas.
Att palestinierna skulle återfå Västbanken eller ens delar av den undergrävs nu systematiskt.
Bosättarna tränger nu bokstavligen undan den palestinska lokalbefolkningen. Aggressiva attacker mot palestinier har blivit allt vanligare och får inte sällan direkt stöd av israelisk polis. Nu rapporteras dessutom att regeringen överväger att utrusta bosättarna med vapen.
Två av de ministrar Netanyahu har nominerat är kända som extrema nationalister. De har som ministrar fått betydande makt om ”nationell säkerhet” respektive finanspolitik och frågor om bosättningarna. De tillhör dem som hävdar att judiska israeler har en absolut rätt till hela det ursprungliga Palestina.
Netanyahu själv har talat om att ”stärka” den israeliska närvaron på Västbanken. Vidare har han talat om att den största och mest bördiga delen av Västbanken (känd som område 3) ska knytas närmare Israel.
Att palestinierna skulle återfå Västbanken eller ens delar av den undergrävs nu systematiskt. Netanyahu säger också öppet att han inte går med på några förhandlingar med palestinierna. Hans intresse, säger han, är i stället att få närmare kontakt och utbyte med andra länder i regionen (i praktiken: diktaturer i arabvärlden).
Det framgår kanske inte så tydligt i svenska media, men situationen i Israel-Palestina är nu allvarligare än på länge. Under förra månaden dödades minst 35 palestinier vid israeliska säkerhetskontroller. Den israeliska dödsskjutningen mot 13 palestinier i Jenin följdes av en motattack i östra Jerusalem där en yngre palestinier dödade sju helt oskyldiga israeler.
Bitterheten bland palestinierna har stegrats ytterligare och lett till att de mer etablerade politikerna tappar kontroll. Den underminerade regeringen i Ramallah har avbrutit samtalen med israelerna om säkerhetsfrågor. Samtidigt försvåras situationen i det isolerade Gaza. De nära två miljoner invånarna är alltjämt instängde med begränsade möjlighet att någonsin resa utanför området. Den israeliska bevakningen har skärpts på nytt.
Situationen i Gaza är nu mycket svår. Halva befolkningen är helt beroende av den välgörenhet som FN-organisationen UNRWA kunnat erbjuda. Till bilden hör att Netanyahu kräver att UNRWA ska stängas ned och att några regeringar avbrutit stödet. Signaler om att biståndet från Sverige också skulle upphöra väcker förstås oro. Det skulle drabba svårt utsatta människor och försvåra fredsarbetet.
Den amerikanske utrikesministern Antony Blinken, som nyligen besökte Israel och Palestina, rapporterades dock ha talat positivt om UNRWA:s betydelse. Blinken begärde under besöket konkreta åtgärder från bägge sidor för att stoppa våldshandlingarna. Han underströk vidare att USA:s hållning alltjämt är att konflikten måste sluta med en tvåstatslösning, det vill säga att palestinierna har rätt till en rimlig del av det ursprungliga palestinska området. Han markerade också att säkerhetsrådets beslut om ett stopp för ytterligare bosättningar måste respekteras. Det var knappast budskap som Netanyahu välkomnande, men någon kursändring från hans sida är förstås inte att vänta.
Situationen har försvårats som följd av splittring och inkompetens bland de palestinska beslutsfattarna och andra aktörer. De två större partierna, Fatah och Hamas, verkar bägge ha förlorat respekt och förtroende i de yngre generationerna. Att motstånd genom våldsaktioner inte fungerar utan i stället enbart tenderar att skada oskyldiga israeler är nu inte en självklarhet för djupt frustrerade yngre palestinier.
Slutsatsen av den rådande situationen är att de lokala parterna, israeler och palestinier, inte är kapabla att själva tillsamman skapa fred och ömsesidig förståelse. Omvärlden måste ta ett ansvar. FN, som har tillgång till kompetens och erfarenheter, bör ges förutsättningar att spela en betydande roll i en sådan process. Men det kräver också att enskilda medlemsländer, även Sverige, inte vänder ryggen till i still med tendensen idag. Det handlar om djupt sargade människor inte långt från våra gränser. Det handlar också om att skydda respekten folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
Thomas Hammarberg, före detta kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
