Onödiga dödsoffer i Ebolans spår

Ebolakatastrofen visar att den rika världens engagemang i Afrika är tunnare än platsfolie. Bara massiva insatser från omvärlden kan hjälpa.

Hela den rika världen har svärmat för “det nya Afrika”. Man har surrat om växande medelklass, snabb utveckling och smart teknologi. Det var helt rätt. Delar av den afrikanska kontinenten befinner sig i början av ett möjligt stort språng.

Men så drabbades tre fattiga länder av Ebola. Plötsligt var engagemanget tunt som plastfolie. Man verkade tro att katastrofen bäst bemöttes med lite extra anslag till Läkare utan gränser. Inget blev bättre av att de drabbade ländernas regeringar först förnekade smittan och sedan verkar ha gjort det mesta fel. “Det nya Afrika” kändes plötsligt ihåligt.

Omvärldens sena uppvaknande är en tragedi. Väckarklockorna har börjat ringa i takt med dödssiffrorna. Men det som verkligen har fått den rika världen att vakna är nog en annan, om sanningen ska fram. Nämligen att sjukdomen kan landa på hemmaplan med nästa flight.

Ebola och kriget längs Eufrat är två svåra tester på möjlig globalpolitisk samling. Båda har börjat illa.

Några städer och landsdelar som drabbats hårt av Ebola har isolerats. Ingen kommer därifrån. Alla är “pestens fångar” och har förlorat “sina individuella människoöden”, som Albert Camus skrev i sin filosofiska roman Pesten.

Många har frågat varför just Liberia, Guinea och Sierra Leone drabbats och även misslyckats med motåtgärder. Ett grannland som Elfenbenskusten, lika trasigt från tidigare krig, verkar ha annan beredskap. I rapporteringen återkommer ordet tillit. Människorna i de tre länderna verkar sakna allt förtroende för staten, och därmed även för varandra. There are no such thing as society, som en död brittisk statsminister slog fast. Välkommen till Liberia.

I sin omtalade och feta bok ”Why Nations Fail” framhöll Daren Acemoglu och James A Robinson Sierra Leone som ett särskilt svårt exempel på den typ av stat de kallar “extractive”, där myndigheter suger ut både land och invånare. Systemet lades på plats under den brittiska epoken och övertogs sedan tacksamt av de postkoloniala makteliterna. Utvecklingen övergick i dödsspinn: korruption, vanmakt, misstro, krig och nu även okontrollerad Ebola.

Författarnas poäng var enkel. I trettio år har utvecklingsexperter stirrat på “obalanserade marknader”. Men de har haft fel. Nyckelfrågorna är hur man får politiken och staten att fungera – och följa allmänintresset. Bara så skapas ömsesidig tillit och vägar mot välfärd. “Fattiga länder förblir fattiga eftersom de med makt fattar beslut som skapar fattigdom. De gör inte fel av misstag eller okunskap men med avsikt.” De gör det för att casha in stålarna.

Acemoglus och Robinsons många slutsatser, som delas av allt fler, hjälper inte i den akuta situationen. Det gör bara massiva insatser från omvärlden. Men de kanske förklarar varför människor nu dör i onödan.