ledare Mindre än tre veckor kvar till valet till Europaparlamentet, och idag ska riksdagens partiledardebatt äntligen handla om EU-frågorna. Tyvärr är risken stor att vi väljare inte kommer att bli mycket klokare på vilken politik partierna egentligen kommer att föra i Europaparlamentet.
De svenska partiernas EU-politik är nämligen nästan lika förvirrande som den europeiska lagstiftningsprocessen. Nästan 40 % av alla svenska lagar har sin grund i ett EU-beslut. Men det är hopplöst svårt att avgöra var en fråga befinner sig mellan vitböcker, utskottsomröstningar och trilateraler. Blir det som rapportören har föreslagit, vinner kommissionen, eller kommer Ungern att blockera alltihop i ministerrådet?
Lika svårt kan det vara att räkna ut hur den Europaparlamentariker som du gett din röst kommer att rösta i parlamentet.
Ett extremt exempel är Sverigedemokraternas Peter Lundgren som Susanna Kierkegaard har granskat i rapporten ”När de tror att ingen ser” (Arena Idé och Skiftet). Peter Lundgren hade varit lastbilschaufför i 30 år när han valdes in i parlamentet 2014. Han lyckades bli ledamot i utskottet för transport och turism (TRAN). Väl där röstade han rakt emot svenska lastbilschaufförers intressen: han röstade nej till längre raster och färre körtimmar, och nej till lastbilsförares rätt att sova någon annanstans än i hytten på helger. Men när samma frågor kom upp till omröstning i parlamentet tog han rygg på socialdemokraten Marita Ulvskog och röstade tvärtom.
Faktum är att många partier agerar märkligt när det gäller arbetsmarknadsfrågor.
Utmaningen i den här valrörelsen är att rycka undan två fikonlöv som marknads-liberala partier försöker gömma sig bakom.
Budskapet till väljarna i valet 2014 var att arbetsmarknaden ska skötas av medlemsstaterna, och inte av EU. Ändå har alla svenska Europaparlamentariker till exempel röstat för skärpta gränsvärden för cancerframkallande ämnen på arbetsplatsen (cancer är den vanligaste orsaken till arbetsrelaterade dödsfall i Europa).
Gärna lagstiftning, men bara, som Arbetsvärldens Mikael Feldbaum konstaterat, om den stämmer överens med partiets politik på hemmaplan.
Utmaningen i den här valrörelsen är att rycka undan två fikonlöv som marknadsliberala partier försöker gömma sig bakom.
”Ingen mer makt till EU” är det första. Här gäller det att skilja mellan områden där EU redan har makt, och nya områden. Villkoren för utstationerad arbetskraft är ett exempel på ett område där EU redan har makt – att polska byggjobbare har rätt att jobba i Sverige är en del av den fria rörligheten, själva grunden för EU-samarbetet. Att ha gemensamma europeiska regler om vilka villkor som ska gälla för europeiska arbetstagare som är anställda i ett land men jobbar i ett annat är ett självklart EU-beslut.
”Den svenska modellen” är det andra fikonlövet. Det är en utmärkt ordning att arbetsmarknaden så långt det går ska regleras genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, och inte i första hand med lagstiftning. Den svenska partsmodellen är unikt framgångsrik, och har levererat både höga lönenivåer och hög tillväxt.
C, M och KD röstade nej till den sociala pelaren, bland annat med hänvisning till att den skulle vara ett hot mot den svenska modellen. Men det är, som Sigrid Melchior skriver i rapporten ”Slaget om arbetsmarknaden” (Arena Idé), bara att läsa innantill i inledningen till den sociala pelaren. Där står det uttryckligen (punkt 18) att pelaren ska ”implementeras inom gränsen för de befogenheterna”. ”EU har alltså inte på något sätt fått större befogenheter att lagstifta inom arbetsmarknads- eller välfärdsfrågor”, som Melchior konstaterar.
Önskar lite ordning och reda i EU-debatten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
