Opinionsundersökningar har blivit symbol för demokratins förfall. Politikerna har förvandlats till kappvändare, säger kommentariatet. Ja, det odlas ett surt förakt för procentredovisningar.
Man kan notera att avskyn ofta kommer från politikens topp och sedan sipprar ner mot medborgarna, mot dem som lydigt svarat på alla frågor från SCB, Sifo, Temo eller någon annan opinionsentreprenör. Starkast kommer den från politiska reportrar, kolumnister, ledarskribenter och opinionsbildare. Från dem som vill ha monopol på vad som är rätt eller fel.
Undersökningarna kommer alltid och stör, visar ofta "fel" majoriteter. Avskyn för opinionsmätningar smälter samman med en gammal skräck för opinionen. För det som i början av 1900-talet kallades massans tyranni. Den spanska liberalen José Ortega y Gasset varnade på 1930-talet för en "hyperdemokrati" som skulle sopa undan den "upplysta demokratin".
När den offentliga debatten inte längre sker på torgmöten, eller genom stora demonstrationer, utan i teve och på nätet blir opinionsmätningen ett livsviktigt korrektiv mot blind maktutövning och politisk hybris.
Medborgarna har inget bättre sätt att spränga portarna till maktens rum än en stark opinionsmätning från Sifo. Och då tänker jag inte på de utslitna mätningarna om "hur skulle du rösta om det var val i dag", utan de om sakpolitik. Frågorna är många: EU, missnöje med vårdsektorn, klimatet, flyktingamnestier, skatterna. Ibland visar de att folket är klokare än eliten. Det märks tydligast i USA. Utan stöd i opinionsmätningarna hade till exempel Bill Clinton fallit för högerns kampanjmaskineri efter Lewinskyskandalen.
Avskyn bygger på ett misstag. Man tänker att demokratin innebär att de valda representanterna – politikerna, experterna – ska styra. Men demokratins innebörd är en lite annan: folkens styre.
I en svår men energisk liten bok, "Hatet mot demokratin", kallar den franska filosofen Jacques Ranciere Europas system för "oligarkiska rättsstater". Det låter hårt, men han har ju rätt. Politik har utvecklats till ett yrke med långa karriärvägar. Bara undantagsvis blir "ickepolitiker" invalda i riksdagen. Det är ett naturligt förhållande. Men innebär att politikens eliter blir ett slags oligarki.
Rancieres poäng är att demokratin inte finns i en konstitution. Den är en förutsättning men ingen garanti. Demokratin lever i civilsamhället, mitt i medborgarnas liv, i deras diskussioner och olika engagemang. Demokratin vidmakthålls nerifrån. Opinionsmätningen är ett bland många sätt att knacka oligarkin på axeln. Den hotar inte demokratin, den bidrar till att upprätthålla den.
Det innebär ju inte att valda politiker ska följa opinionsmätningarna. En representant utan ryggrad får inga röster. Men när kalla procentsatser redovisas uppstår den diskussion, det tvivel, de frågor som kallas politik. Utan opinionsundersökningar skulle Sverige vara en mycket tystare demokrati, valda politiker skulle vara mycket längre bort från sina väljare, besluten skulle vara mycket sämre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
