debatt Vi måste fördjupa den kriminalpolitiska debatten kring hur kriminalvården vid sidan av dubbelbeläggningen och de hårdare straffen även ska kunna arbeta med sitt främsta mål; att minska risken för återfall i brott, skriver Kristin Andersson.
Morgan Johansson, på en pressträff 12 juni i år visade Du stolt upp diagram på att antalet fängelsedömda ökar. Jag tycker det är bekymmersamt att Du inte nämnde någonting kring återanpassning och rehabilitering vilket ett fängelsestraff ska bidra till.
Det stämmer att antalet fängelsedömda ökar till följd av hårdare straff och att vi tycks gå mot ökad kontroll och övervakning. Detta är något Torbjörn Forkby m fl skriver i sin väl genomförda studie Vägen ut ur gänget (2019). Som replik på de siffror som Morgan Johansson visade upp skulle jag vilja ta min utgångspunkt i denna studie och lyfta två logiker som Forkby beskriver.
Med hjälp av intervjuer med bland annat yrkesverksam personal inom kriminalvården beskriver Forkby att det inom kriminalvården existerar en: behandlingslogik och en säkerhetslogik och att dessa logiker tenderar att bli en motsättning. Med andra ord upplevs det av de intervjuade som svårt att arbeta med båda dessa som sammansatta sida vid sida. Deltagarna i studien upplever snarare att rehabilitering och återanpassning får ge vika med anledning av ett hårdare klimat där säkerhetslogiken blir mer uttalad och synlig. Som yrkesverksam inom kriminalvården delar jag den upplevelsen. Men uttalar mig här som privatperson med ett stort intresse för kriminalpolitiska frågor.
Det är konstigt att vi i det moderna fängelsesystemet som ska ledas av en modern kriminalpolitik inte ställer högre krav på att behandlingslogiken ska förbättras.
Precis som intervjupersonerna upplever jag också denna motsättning. Jag anser dock att det saknas en vidare diskussion kring varför det tenderar att bli så. Jag vill här lyfta att den motsättning som tenderar bli mellan de olika logikerna främst beror på att vi inom kriminalvården behöver prioritera mellan dessa logiker på grund av bristande personalresurser vilket gör att rehabiliterande insatser prioriteras ned till följd av mer säkerhetsinriktade insatser som exempelvis kontroll, bevakning och inskränkningar. Det är inget konstigt att kriminalvården ska upprätthålla ett säkert klimat och vara ett samhällsskydd, annars hade inlåsningen varit onödig. Det som däremot är konstigt är att vi i det moderna fängelsesystemet som ska ledas av en modern kriminalpolitik inte ställer högre krav på att behandlingslogiken ska förbättras.
Jag anser att det är otroligt bekymmersamt att vi tvingas göra dessa prioriteringar och tycks ha behövt acceptera att vi arbetar med två helt olika saker. I den kriminalpolitiska debatten saknar jag en diskussion och handlingsplan för hur vi inom kriminalvården ska få resurser, tid och kompetens för att föra dessa logiker samman, vilka är kriminalvårdens främsta mål. Vi kan inte acceptera att det ena ska utesluta det andra och att vi tycks totalt oförmögna att ha två uppdrag sida vid sida som inte kan föras samman. Att behöva prioritera i dessa logiker innebär att personalen riskeras att ses som några som endast ska övervaka de intagna och att det är good enough.
Fördjupa den kriminalpolitiska debatten kring hur kriminalvården vid sidan av dubbelbeläggningen och de hårdare straffen även ska kunna arbeta med sitt främsta mål; att minska risken för återfall i brott. Ha utgångspunkten i dessa två logiker och fördjupa istället diskussionen kring hur de ska kunna föras samman och där kriminalvårdares roll på anstalt förstärks. När Du för en diskussion med fokus på ett riskreducerande innehåll i fängelsestraffen Morgan Johansson, först då anser jag att Du kan vara stolt!
Kristin Andersson,
yrkesverksam inom Kriminalvården och politiskt aktiv i Socialdemokraterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
