Öppna Kriskommissionen: "Vi vill inte ställa någon utan vård"

Det är smickrande att Jesper Nilsson ser vår artikel och och vår rapport ”Ur våra rötter kommer förändring” som något sorts facit. Det är dock inte vårt syfte. Det är ett försök till spegling av det mångfacetterade parti vi är. Att faktiskt lyssna både på vårt eget inre och på alla andra därute. Ett försök att få igång diskussionen, så att den inte bara handlar om vem som ska vara nästa partiledare. En idédebatt med högt i tak så som en sådan skall vara när den speglar många olika viljor och tankar från människor med olika bakgrunder och erfarenheter.

Jesper Nilsson skriver i sitt svar på ÖKK:s debattartikel på Dagens Arena förra veckan om begreppet ”Frihet, jämlikhet, broderskap”. I ÖKK:s idédokument som är grunden till artikeln har vi använt dessa begrepp tillsammans och var för sig men den övergripande förhoppningen är att vi kan koncentrera ansträngningarna i vårt parti att finna en socialt och ekologiskt hållbar politik som bottnar i frihet, jämlikhet och solidaritet och att den processen måste vara viktigare än alla andra.

Den stora invändningen i Nilssons replik görs mot begreppet egenansvar. I en kommentar till artikeln kommer förslaget att i stället använda begreppet ”göra rätt för sig” och det är väl det vi menar. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov kan man också säga. Men ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle uppstår inte av sig själv. Det kräver individer som tar ansvar för samhället och för sig själva, ibland på samma gång, som i det uppenbart provocerande exempel vi använde.

Vi vill inte ställa någon utan vård men en del i en individuell rehabkedja är att man själv tar ansvar för förändringar som förhindrar återfall i sjukdom, exempelvis slutar att röka eller ändrar kosthållning och motionsvanor, även om det är svårt och jobbigt. Den svåra och jobbiga biten skall samhället självklart ha resurser att stötta i om individen behöver det och primär sjukdom liksom eventuell återkommande sjukdom ska självklart behandlas oavsett skälet till sjukdom. Vi vill ha ”Det goda samhället”, ett där jämlikhet och hållbarhet är i ständig fokus.

Ett misstag Jesper Nilsson gör är att han blandar samman två olika tankar i vår idédebatt. Resonemanget ovan ska inte direkt kopplas samman med resonemanget om det ”goda arbetet” vilket det verkar som Jesper Nilsson gör. Det må vara så att begreppet det ”goda arbetet” är okänt. Det är inte något som förknippas varken med någon Sovjet-pastisch på den goda arbetaren eller som heller ska förknippas med den nyliberala synen på människor som enbart värda det arbete de tillför som hög- eller lågproduktiva företagsenheter.

Det goda arbetet ska istället ses utifrån synen ”arbetets värde” som har varit bärande i den framväxande arbetarrörelsen och socialdemokratin. Det är ett högst etablerat begrepp inom den fackliga rörelsen (om än alltför bortglömt) och som ställer än högre krav på arbetsvillkoren och på arbetsmarknaden än att arbeta för full sysselsättning. Speciellt inte den låglöneinriktade arbetsmarknad som den moderatstyrda regeringen siktar in sig på. Det goda arbetet står därmed inte heller i motsättning till det, i vissa kretsar, traditionella socialdemokratiska målet om full sysselsättning. Ursprunget till den svenska synen (ILO och EU har andra definitioner) på det goda arbetet är IF Metalls rapport från 1985 med just namnet ”Det goda arbetet” som är skriven av den sedermera smått legendariske LO-utredaren Ingemar Göransson.

Rapporten lyfter fram sådant som i dag är ansatt från flera håll: Trygghet i anställningen, en arbetsorganisation för samarbete, yrkeskunnande, utbildning i arbetet, arbetstider utifrån sociala krav, jämlikhet, en arbetsmiljö utan risker för ohälsa och olycksfall, ett medbestämmande i företagen och en rättvis andel av produktionssresultatet.

För att avsluta och ytterligare beskriva vår tänkta riktning väljer vi ett citat från Sandro Wennberg:

Alltför länge har Socialdemokratin byggt upp sina idéer kring stora och komplexa samhällsmodeller. Som arkitekten som alltför lätt glömmer att det ska bo och arbeta människor i husen som ritas. Som ingenjören som alltför lätt bortser från att människor ska kunna använda den fantastiska manick som uppfinns. Människan måste vara i centrum, inte systemen. Det sägs ibland, men det görs alltför lite för att nå dithän.

Läs gärna Öppna kriskommissionens idédokument Ur våra rötter kommer förändring.

Peter Högberg, Annika Högberg, Roger Jönsson, Staffan Lindström, Claes Muschkin, Martin Moberg, Rosmarie Södergren, Anna Vikström, Johan Westerholm – Öppna Kriskommissionen