Oppositionen, ursäkta att jag stör

Kära oppositionen,

jag vet att det är mycket nu. Håkan drar land och rike runt och ser skammen i medlemsögonen, Lars förbereder sin reträtt. Åsa och Gustaf är så uppslukade av samtal med Tobias att ingen riktigt längre vet vilket lag de hejar på.

Dessutom har ju Håkan medieträningen att tänka på. Senast i lördags utmanade han Ekots lördagsintervjuare med att lyckas inta tre olika ståndpunkter inom loppet av en halvtimme. Arbetet med att ta ifrån SVT partiledardebattsprivilegiet kostar också energi.

Ni får ursäkta att jag ändå tar mig friheten och stör på det här sättet. Men ni förstår, samhället gör mig orolig. Jag tror mig veta att vi är många som känner likadant. I sviterna av den avslöjade vanvården på Caremas boenden finns knappt en människa som inte är arg eller orolig eller alltihop samtidigt. Det konstiga är bara att ni är så tysta.

För att tala sportspråk så var det länge sen Moderaterna och alliansen bjöd på så många öppna mål som nu. Det var Moderaterna som avskaffade stopplagen som gör det möjligt att tjäna storkovan på äldreomsorg och skolor. En del moderater knäcker dessutom extra som rådgivare till Carema, kanske har rent av Carema skänkt några av de hemliga 90 miljoner som bidrog till partiets valseger 2006?

Sen finns ju alltid skolorna. Stora bolag och riskkapitalister tjänar pengar på alla grundläggande rättigheter i Sverige. De har till och med berikat språket: betygsinflation, till exempel. En effekt av att skolor drivs som företag som konkurrerar om eleverna, med andra elevers betyg.

I framtiden är ett hett tips att nästa “Carema-fall” händer i psykvården. I veckan meddelade Landstinget i Stockholms län att (till att börja med) tio procent av psykiatrin ska säljas ut. För valfrihetens skull.

Kanske borde jag skriva några rader om hur bankerna frodas medan europeiska regeringar statskuppas av teknokrater också, och att arbetslöshet och fattigdom och främlingshat sliter isär samhällen, men jag vet i ärlighetens namn inte om jag orkar.

För ni vet ju allt det här. (V)issa av er har ju i val efter val utlovat slopade vinstutdelningar inom omsorg och skola, andra (S)vävar fortfarande på målet. Några har kä(MP)at på för just den här utvecklingen.

Kanske är det därför ni är så tysta? För att den verklighet många av er var med om att lägga grunden till från 1990-talet och framåt, med lovsånger till de avreglerade privatmarknadernas lov, inte visade sig vara lika vacker i verkligheten? För att ni tror att en politisk karriär dör i samma ögonblick som man säger “Vi hade fel”? Det måste vara så.

För alternativet är att ni saknar politiska förslag till lösningar. Och jag är ledsen, men det är faktiskt där som oron bor.