ledare Den politiska högeroppositionen låtsas nu veta exakt hur coronakrisen borde ha hanterats och vilka insatser som borde gjorts långt tidigare. Det är tystare från M, SD och KD när det gäller vad som borde göras här och nu. Beteendet imponerar inte.
I en nationell kris är det naturligt att det finns en uppslutning kring regeringen. Därför är det bra att det har rått en form av borgfred mellan partierna fram till nu. Men politiska konflikter försvinner inte, och det är viktigt att vi som väljare får veta vilka olika vägval som finns.
Men söndagens partiledardebatt handlade beklämmande lite om vägen framåt. Istället var debatten en uppvisning i efterklokhet. Ebba Busch, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har tydligen hela tiden vetat exakt vad som måste göras, och när.
Ebba Busch visste till exempel redan i februari hur Sverige borde ha agerat när sportlovsresenärerna kom hem till Stockholm från de italienska och österrikiska alperna. Det finns dock inget spår i offentligheten av att hon delade med sig av sina insikter då, när det hade kunnat göra skillnad. Inte minst för KD:s opinionssiffror, som stått och stampat sedan november, enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning, som genomfördes mellan den 29 april och den 27 maj.
Den självkritik som oppositionen tycker att regeringen borde ha, saknar de helt själva.
Det är lätt att vara efterklok, heter det ju. Det är svårare att svara på frågan: ni som varit så kloka och hela tiden tvärsäkert vetat exakt vad som borde göras, vad tycker ni borde göras just nu? Den frågan fick inga svar under partiledardebatten. Kanske för att det som krävs nu är något helt annat än moderat och kristdemokratisk politik.
Det är KD som är ansvariga för äldreomsorgen i det hårt drabbade Stockholm. De har inte bara tillsammans med Moderaterna röstat igenom en statsbudget som innebär kraftiga nedskärningar på välfärden och resurserna till kommunerna, utan också drivit fram och drivit på den privatisering och uppsplittring på en myriad olika aktörer som har gjort det så svårt att koordinera kampen mot smittspridningen inom äldreomsorgen.
Kristdemokraternas Erik Slottner, som är högsta ansvarig för äldreomsorgen i Stockholm stad, avskaffade kravet på att privata aktörer som bedriver hemtjänst i Stockholm ska erbjuda fasta anställningar på heltid så sent som i januari i år. Kristdemokraterna i Stockholm har också ifrågasatt kravet på arbetskläder och omklädningsrum som den tidigare röd-grön-rosa majoriteten införde. Trygga anställningar och arbetskläder, det hade ju varit bra att ha när corona-krisen slog till, som Jonas Sjöstedt konstaterade i debatten.
Ulf Kristersson försöker göra frågan om testning till en partiskiljande fråga. Det är det inte. Regeringen gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram en strategi för att kraftigt utöka testningen i början av april. I början av maj hade regeringen säkrat laboratoriekapacitet för att ta hand om 100 000 tester i veckan. Utan kostnad för regionerna. Det är verkligen svårt att förstå varför det inte blev den huggsexa om testkapaciteten som Lena Hallengren hoppades på.
Om det är så viktigt för Ulf Kristersson att öka testkapaciteten, varför har han inte lyft på luren och ringt Irene Svenonius i Region Stockholm?
Förmodligen borde regeringen tidigare ha tillåtit regionerna att prioritera fler än patienter som skulle läggas in på sjukhus och vårdpersonal, så hade de regioner som hade mindre omfattande smittspridning än till exempel Stockholm snabbare kunnat återgå till aktiv smittspårning. Kommunerna borde också ställa tydligare krav på regionerna att deras samhällsbärande anställda ska få testa sig.
Men ett viktigt svar på varför det gått så trögt att utöka testningen finns utan tvekan hos de moderatstyrda regionerna runt om i landet. Moderaterna har valt att skapa en svårstyrd, sönderprivatiserad vård, som gjort det svårt att flytta vårdpersonal från öde vårdcentraler till de testcentraler som behövs. Om det är så viktigt för Ulf Kristersson att öka testkapaciteten, varför har han inte lyft på luren och ringt Irene Svenonius i Region Stockholm?
Jimmie Åkesson inledde söndagen med att kräva statsepidemiolog Anders Tegnells avgång. Det är, som Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson säger, patetiskt. Patetisk politik, och farlig. Det är den typ av Donald Trump-inspirerade politik som Jimmie Åkessons Sverigedemokrater redan bedriver i de kommuner där de har makten. Om en tjänsteman är misshaglig på något sätt, så tvingas tjänstemannen bort. Det är en politik som har bidragit till att över 1 000 kommunala chefer i Skåne har lämnat sina poster sedan valet 2018.
Ännu ett exempel på att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra. Något som Ulf Kristersson viftar bort som ”trams”.
Politiker som vill inte vill ta ansvar för sin egen politik. Politiker som som hellre pekar finger och skyller på politiska tjänstemän än pekar ut en väg framåt. Söndagens partiledardebatt gav ingen smickrande bild av oppositionen.
Det klär Stefan Löfven att vara statsmannen bland sina käbblande partiledarkollegor. Och om han inte kommer till sin rätt i en TV-debatt verkar svenskarna ha uppskattat hans metodiska, kunskapsgrundade hantering av krisen: Socialdemokraterna ökar med hela 5,4 procentenheter till strax över 33 procent i SCB:s undersökning. Om stödet ska vara kvar även när den akuta krisen är över gäller det att göra precis det som oppositionen misslyckades med i söndags: visa vägen framåt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
