Ordning och reda kräver mycket mer

Socialdemokraternas utspel häromdagen att vilja stoppa arbetskraftsinvandring av lågutbildad arbetskraft var välkommet. Det blir ju orimligt om samtidigt många tusen som de senaste åren fått asyl här hemma inte skulle få chansen till jobb.

Socialdemokraterna bör tas på allvar när man säger att man vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden, inte minst eftersom anhängarna av arbetskraftsinvandring är ideologiskt blinda och tankemässigt flummiga.

När riksdagen en decemberdag för snart tio år sedan tog det beslut som nu ska omprövas kallade centerpartisten Fredrick Federley det i debatten för »världens mest generösa system för arbetskraftsinvandring«.

Han har setts som en företrädare för den nyliberala Stureplanscentern. Det är därför inte alls konstigt att Federley från riksdagens talarstol menade att var man hamnar i frågan om arbetskraftsinvandring beror på hur man ser på marknadsekonomin:

»Har man en mer liberal syn på ekonomin, en mer marknadsinriktad syn, anser man att ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det och desto mer dynamik blir det«, deklarerade han.

Innan Federley valts in i riksdagen var han engagerad i några salladsbarer, där själva syftet var att de skulle drivas utan kollektivavtal. Nu förklarar han sig emellertid stå på de anställdas sida:

”Med arbetskraftsinvandring öppnar vi för en vit marknad med tydliga lagar och regler och det skydd som behövs för den som är anställd”.

När forskaren Henrik Emilsson på Malmö högskola jämför vad man sa med hur det faktiskt blev, kallar han reformen »en besvikelse«.

Högutbildade har fortsatt att arbetskraftsinvandra lika mycket som förut. Det nya med reformen var att vi fick in många fler lågutbildade än tidigare, genom att arbetsgivarna fick frihet att själva bestämma vad man skulle ta in, oberoende av om det fanns ett faktiskt behov.

Så billigare kockar och städare från utanför EU har ibland konkurrerat ut dem som jobbat tidigare.

På bara några år har vi fått en betydande grupp kriminella arbetsgivare, som säljer arbetstillstånd och falska identiteter.

Även om arbetsgivarnas övermakt korrigeras i en kommande lag, är det viktigt att slå fast att förändringen berör ett fåtal, jämfört med det omfattande skuggsamhälle med papperslösa arbetare, som vuxit fram i spåren av den stora flyktingvågen på senare år.

Fusket har närmast exploderat. Förra våren genomförde exempelvis sex myndigheter en razzia på ett livsmedelsföretag i Strömstad. Där hittade de nio personer från Mellanöstern utan arbetstillstånd.

I ett litet rivningshus utan fungerande toaletter, som räddningstjänsten dömde ut som brandfarligt redan för några år sedan, bodde ett 30-tal arbetare.

Förundersökning inleddes mot företagets ägare. Innan den undersökningen var klar upptäckte man några månader senare vid en ny razzia ännu några svartjobbare på samma arbetsplats.

Under de senaste 14 månaderna har 400 liknande stora tillslag gjorts på arbetsplatser runt om i Sverige för att stävja missbruk av utländsk arbetskraft. Det har blivit träff nästan varje gång,

Papperslösa, som egentligen ska utvisas, flyr förstås i panik från arbetsplatserna när polis och andra myndigheter gör sina oanmälda besök.

Så klimatet har hårdnat. På bara några år har vi fått en betydande grupp kriminella arbetsgivare, som säljer arbetstillstånd och falska identiteter, och där företag som vill hålla sig till reglerna riskerar att bli utslagna.

En annan risk är att allt koncentreras på det mest näraliggande, att gripa de papperslösa, att försöka sätta dem i förvar och utvisa dem. Och att det svåra, att åtala svartarbetsgivarna, kan dra ut på tiden eller inte orkas med.

Kort sagt, en socialdemokrati, som verkligen vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden, har bara påbörjat en stor och kinkig uppgift.