Organisera – eller dö

Facket i Belgien bevisar att det är fullt möjligt att vända trenden med vikande medlemsantal. Så vad väntar vi på?

Första dagen på ett nytt jobb. Du fyller i medlemskap i den lokala fackföreningen, förstås. Eller? Vad som en gång var en självklar grundbult i den svenska – och till stor del europeiska – välfärdsstaten har luckrats upp.

Den fackliga organiseringen i Europa skiljer sig drastiskt åt. I Frankrike är blott åtta procent av löntagarna medlemmar i facket, medan Sverige och Finland organiserar över 70 procent. Men en trend som är gemensam är att medlemsantalet nästan undantagslöst minskat. Allt färre väljer att gå med i en fackförening – och det får konsekvenser.

Forskning visar att fallande facklig organisering ökar inkomstspridningen och därmed ojämlikheten. När ekonomin blir beroende av att en liten del av samhället har köpkraft öppnar det upp för systematiska risker och möjliga kriser.

Vid förra sekelskiftet växte facket i styrka genom att organisera löntagare med överlappande intressen i gemensamma krav. Ett medlemskap i LO var också ett löfte om att inte ta en lägre lön än en arbetskamrat. Fackföreningsrörelsen blev en garanti för rättvisa villkor, men lika mycket en politisk kraft för jämlikhet i samhället i stort.

I dag har kontraktet brutits. Arbetsgivarens verksamhet är inte längre begränsad till Sverige. Tvärtom har kapitalet globaliserats i takt med att vinstmarginalen kunnat skruvas upp utomlands. Politiken, liksom facket, har tafatt famlat efter utvecklingen i jakt på svar.

Klyvningen mellan den nationella överenskommelsen och den gränslösa verkligheten syns överallt. Migrantarbetare som utmanar kollektivavtalets nationella begränsning. Svårigheten i att förhandla med globala arbetsgivare. Den ständiga rädslan för att jobbet kan ryckas undan när fabriken stänger och flyttar utomlands. Billy Braggs klassiska rad, “there is power in a union”, klingar allt ihåligare.

Samtidigt har fackföreningsrörelsen det förtvivlat svårt att navigera på en ny och fragmenterad arbetsmarknad. Ekonomin består inte längre av ett fåtal, stabila industrier utan en komplicerad väv av arbetsgivare. Ändå utgår den fackliga organiseringen ofta från en förfluten, industriell verklighet.

För att vända trenden krävs dubbla strategier. Dels stärka den fackliga solidariteten över gränserna genom bindande överenskommelser i fackets europeiska organisation, EFS, för att garantera villkor och en jämlik ekonomisk utveckling. Dels organisera det unga, framväxande prekariat som vänder facket ryggen.

Ett land i Europa som inte har en negativ facklig medlemsutveckling är Belgien. Fackförbunden i Belgien är de som jobbat mest aktivt med att organisera unga och garantera rättvisa ingångslöner. De tre dominerande förbunden genomför årligen stora aktioner och kampanjer för att locka medlemmar och bedriva opinion.

Det belgiska exemplet är, även om arbetsmarknaden delvis ser annorlunda ut, ett bevis på att fackföreningsrörelsen kan vända trenden.

Frågan om facket klarar av att förändras och förnyas efter den nya arbetsmarknaden är en direkt överlevnadsfråga. Ännu är det inte för sent.