Sveriges regering ser tigande på medan EU förbättrar relationen med Belarus diktator Aljaksandr Lukasjenka, skriver Martin Uggla, ordförande.
Det nyligen hållna valet i Belarus häromdagen präglades som vanligt av fusk och manipulation. Det belarusiska folket har därmed än en gång berövats sin rätt att i fria och rättvisa val utse sina politiska företrädare.
Ändå kommer nu allt fler signaler om att EU tänker lindra sina sanktioner mot landets regim, som en belöning för att Lukasjenka sägs ha tagit steg i demokratisk riktning. Denna märkliga slutsats grundas i två omständigheter som i själva verket inte alls utgör några tecken på demokratisering.
För det första konstaterar företrädare för EU att regimen inte tillgrep något våld mot regimkritiker i samband med valet. Men detta berodde inte på demokratiseringsvilja. Lukasjenka har genom sin mångåriga repression effektivt hindrat landets demokratirörelse från att verka fritt. Han har fängslat och låtit misshandla demonstranter och även på andra sätt inskränkt de fri- och rättigheter som normalt möjliggör offentligt uttryckt regimkritik.
Därför var det också få som vågade demonstrera mot valfusket. Regimen behövde inte använda våld och fängslanden för att kontrollera situationen och avstod just för att visa upp en fin fasad för EU.
För det andra lyfter man inom EU fram det faktum att Lukasjenka tidigare i höst släppte de då återstående politiska fångarna fria. Men det var inte heller något demokratiskt framsteg. Det var förstås positivt att de politiska fångarna släpptes, i några fall efter flera års tortyr.
Men det förändrar ingenting i grunden. Det systematiska förtrycket finns kvar, liksom den repressiva lagstiftningen. När som helst kan alltså nya fängslanden av oliktänkande äga rum, helt enligt det mönster som Lukasjenka följt många gånger tidigare.
Det borde vara självklart för EU att behålla sina sanktioner, med tanke på hur människorättssituationen i Belarus utvecklats på senare år. När sanktionerna återinfördes efter det förra presidentvalet 2010 slog EU nämligen fast att just förändringar på systemnivå var ett villkor för att häva dem.
Man krävde dels att de politiska fångarna skulle friges och ges upprättelse. Men man krävde också reformer av den odemokratiska vallagstiftningen, jämte åtgärder som garanterar respekten för press-, yttrande-, mötes- och föreningsfrihet.
Några förändringar på systemnivå har inte genomförts, och ingen av de frigivna fångarna har fått upprättelse, vilket sammantaget är ett tydligt bevis på att Lukasjenka inte är intresserad av att demokratisera Belarus, och därför inte heller gjort sig förtjänt av några lindrade sanktioner. Det uppenbara fusket i det nu aktuella presidentvalet förstärker ytterligare den bilden.
Medan företrädare för flera andra EU-medlemsstater efter förra helgens val uttalat sig offentligt till förmån för lindrade sanktioner gentemot Belarus – troligen av geopolitiska skäl snarare än av omsorg om demokrati – har Sveriges regering hittills hållit en låg profil i frågan. Margot Wallström har inte ens kritiserat valfusket offentligt.
Det rimmar illa med det internationella demokratiengagemang som regeringen i andra sammanhang säger sig stå för.
I sin senaste utrikesdeklaration konstaterade Wallström att Sverige skulle vara en stark röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter. Den rösten behöver höras nu.
Martin Uggla, ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
