krönika Regeringens utredare kring sjukersättning har gjort ett gediget jobb. Men inte när det gäller dem som i slutet av ett långt och slitsamt arbetsliv inte orkar jobba ända fram till en åldersgräns som ger en anständig pension, skriver Håkan Svärdman.
Samuel Engblom, till vardags samhällspolitisk chef på TCO, har haft regeringens uppdrag att utreda sjukersättningssystemet. I förra veckan presenterade han flera förslag till viktiga reformer när utredningen (SOU 2021:69) överlämnades till statsrådet Ardalan Shekarabi.
I den fysiska världen är det två tegelstenar Engblom har presterat, som tillsammans omfattar mer än elva hundra sidor, som vilar på gedigen saklig grund och vassa analyser. Jag kan inte annat än instämma i det mesta och hoppas att det kan bäras vidare till riksdagen för snabb expediering.
Däremot tycker jag inte att Engblom har kommit i hamn när det gäller ambitionen att presentera en svensk variant av den danska Arne-pensionen, eller som facket Kommunal fyndigt kallar det Britt-Marie-pension. Det vill säga en pensionslösning för dem som i slutet av ett långt och slitsamt arbetsliv blir sjuka och därmed inte orkar jobba ända fram till en åldersgräns som ger en anständig pension.
Idag kvalificerar sig sällan äldre sjuka personer för sjukersättning (tidigare kallad förtidspension) på grund av synnerligen stränga villkor. Istället utförsäkras människor och i många fall tvingas till förtida uttag av sin allmänna pension för att överhuvudtaget kunna försörja sig. Ett förtida uttag vid 62 år leder ofrånkomligt till lägre livsvarig pension och det kan handla om många hundra tusentals kronor som människor går miste om jämfört med att ha tagit ut pensionen vid 65 år.
Jag skulle föredra en ordning där individens prestation på arbetsmarknaden värderades högre.
Engblom föreslår både generella villkorslättnader för sjukersättning och särskilda villkor för personer som har mindre än 5 år kvar till garantipensionsåldern, som idag är 65 år. Det är steg i rätt riktning, men Engblom når inte fram när han också föreslår att äldres arbetsförmåga ska prövas mot ”arbeten som den försäkrade har erfarenhet av de senaste 15 åren eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt”.
Direkt inställer sig en rad frågor. Hur ska individens yrkeserfarenheter verifieras? Hur lång arbetstid ska krävas för att upparbeta en yrkeserfarenhet och hur länge är den konkurrenskraftig? Förslaget bör rimligen gagna de som endast har eller vill uppge att de har haft samma yrke de senaste 15 åren jämfört med de som har varit mångsysslare på arbetsmarknaden.
Dessa frågor måste Försäkringskassan pröva och då riskerar en avgrund öppnas för godtyckliga beslut, vilket ytterligare skulle undergräva ett redan svårt sargat förtroende för sjukförsäkringen.
Förslaget innebär även att personer med få arbetsår på grund av sjukdom, arbetslöshet och sociala skäl kan kvalificera sig för ersättning så länge de har arbetat någon gång under de senaste 15 åren innan ansökan. Utredningens konsekvensanalys visar att dessa personer skulle kunna utgöra mellan 20–30 procent av de beviljade ersättningarna.
Det betyder att vi kan förvänta oss att mångsysslare som har slitit under lång tid skulle kunna nekas ersättning med hänvisning till dennes breda yrkeserfarenhet, medan en person med svag förankring på arbetsmarknaden beviljas ersättning. Då är risken dessutom stor att mångsysslaren som nekats ersättning väljer att lämna arbetsmarknaden genom att göra ett förtida uttag av allmän pension med de ekonomiska konsekvenser som följer därav. Detta scenario torde upplevas som stötande av många.
Med vaga begrepp som ”erfarenhet” finns också en uppenbar risk för att Försäkringskassans handläggning och bedömning blir mer restriktiv och strikt, vilket skulle motverka reformens syfte.
Alla dessa svagheter i utredningens förslag till Britt-Marie-Pension skulle vi slippa ifall vi istället kopplar villkorslättnaderna i sjukersättningen till pensionssystemet uttagsregler och intjänad pensionsrätt.
Jag skulle därför föredra en ordning där individens prestation på arbetsmarknaden värderades högre.
Det skulle kunna ordnas genom att arbetsförmågan för personer, som uppnått åldern för tidigast uttag av allmän pension ( idag 62 år) och haft pensionsgrundad inkomst på minst två inkomstbasbelopp (motsvarar 136 40 kronor i årslön) under de senaste 20–25 åren, bedöms i förhållande till sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete hos sin arbetsgivare. Skulle individen sakna arbetsgivare bedöms arbetsförmågan med hänsyn till hennes senaste arbete, utbildning och bosättningsförhållanden.
Villkoret blir alltså mer generöst jämfört med utredningen, under förutsättning att individen har en upparbetad pensionsrätt. Och härigenom fångar man in ambitionen med en ventil för personer som har haft ett långt och slitsamt yrkesliv att under anständiga villkor lämna arbetslivet med stolthet.
En avgörande känsla för en bred uppslutning kring ett socialförsäkringssystem av svenskt snitt.
Håkan Svärdman är samhällspolitisk chef på försäkringsfacket Forena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
