ledare Många arbetsgivare anställer personal på timkontrakt med motiveringen att de är outbildade. Det leder till att det blir lönsamt för arbetsgivare med tillfällig personal. Strategin borde vara den omvända, att även ge outbildade schyssta villkor.
Under 1990-talet ökade de tidsbegränsade anställningarna snabbt i kölvattnet av den ekonomiska krisen. Därefter har det skett en fortsatt ökning av antalet med tidsbegränsade anställningar, men eftersom arbetskraften har ökat totalt sett har andelen med tidsbegränsade anställningar planat ut och legat konstant kring 15 procent av alla anställda. Under ytan har det samtidigt skett fortsatta förändringar. Successivt har de otrygga jobbens klasskaraktär förstärkts. Idag är det nästan dubbelt så vanligt med tidsbegränsade jobb i arbetaryrken (21 procent) än i tjänstemannayrken (11 procent). Dessutom är många av de tjänstemannajobb där tidsbegränsade jobb är vanliga av ”arbetarkaraktär”, som telefonförsäljare. Det har också skett en ökning av de mest otrygga formerna av tidsbegränsade jobb (som allmän visstid och timanställningar) medan mer trygga former, som vikariat har minskat. Orsak: många tillfälliga arbetarjobb har blivit ännu mer otrygga.
Det finns också tydliga könsskillnader. Av samtliga anställda kvinnor har 16 procent en tidsbegränsad anställning medan andelen bland männen är 13 procent. När klass och kön kombineras blir siffran ännu högre. Var fjärde kvinna i ett arbetaryrke har en tidsbegränsad anställning.
Under den rådande pandemin har strålkastarljuset riktats mot den höga andelen timanställda inom äldreomsorgen. Mycket talar för att anställningsformen bidragit till en ökad smittspridning. Personer med tidsbegränsad anställning blir ofta utan ersättning om de sjukskriver sig. Det skapar ett incitament för att jobba även med hosta och lätt feber.
Inom sektorerna kultur, fritid, hotell och restaurang är andelen med tidsbegränsade anställningar allra högst.
Det kristdemokratiska äldreborgarrådet i Stockholm, Erik Slottner, har hävdat att den höga andelen timanställda inom äldreomsorgen beror på att många i personalen saknar utbildning. Samma argument hörs ofta i förskolan. Men om det är fritt fram att timanställda personer som saknar utbildning, då kan arbetsgivaren spara pengar genom att ha många timanställda. Strategin borde därför vara den omvända. Antingen anställs överhuvudtaget inga outbildade eller så ska även outbildad personal ha fasta anställningar och drägliga betingelser. Då blir det inte längre attraktivt för arbetsgivaren att ha många anställda med otrygga villkor.
Inom sektorerna kultur, fritid, hotell och restaurang är andelen med tidsbegränsade anställningar allra högst. Inom dessa branscher är det vanligt med arbetsplatser där mer än hälften av personalen har ett tillfälligt jobb. Ofta beskrivs dessa branscher som inkörsportar till arbetslivet. Frågan är dock vad som händer med branscher där möjligheten att få en varaktig anställning blivit allt mindre. Så var det inte för några decennier sedan. Då var det fler som blev kvar inom exempelvis hotell- och restaurang och avancerade till mer kvalificerade jobb inom branschen. Det otrygga jobben slår med andra ord inte bara mot enskilda individer. Vi ser också en fortsatt utveckling där branscher blir allt mer otrygga och präglas av en snabb genomströmning av personal. Här gäller det att bryta trenden och höja statusen på hela sektorer av arbetslivet.
Siffrorna som redovisas här kommer från LOs nyutkomna rapport Anställningsformer 2000. Den bygger i sin tur på statistik från SCB och som vanligt finns det en eftersläpning. Den stora frågan nu är hur pandemin har påverkat anställningsformerna. En hypotes är att de tidsbegränsade jobben temporärt har minskat. Personer med tidsbegränsade jobb åker först ut från arbetsmarknaden när arbetslösheten stiger.
Den stora frågan är emellertid en annan: Hur kommer anställningsformerna att utvecklas när hjulen åter börjar snurra? Här finns anledning till oro. Som nämnts ledde 1990-talskrisen till att arbetsmarknaden omformades. När röken var skingrad hade blivit vanligare med tidsbegränsade anställningar. Samma sak skulle kunna ske igen, att pandemin på sikt leder till en omstöpning av arbetsmarknaden med ännu fler otrygga jobb. Särskilt oroande är att pandemin slagit hårt mot flera branscher där andelen tillfälliga jobb var hög redan från början, som hotell och restaurang.
Hur kommer jobben att se ut i dessa redan otrygga branscher när arbetsgivarna åter börjar nyanställa? Förmodligen behövs specifika politiska och fackliga åtgärder för att förhindra att otryggheten ökar och permanentas på en högre nivå. Vad som krävs är en kombination av utbildning och färre tillfälliga jobb. Det är en av vår tids stora klassfrågor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
