I veckan riktade Amnesty svidande kritik mot Tayyip Erdogans regering efter grova övergrepp i samband med protesterna i Turkiet. Men protesterna var bredare än bara medelklassen. Upproret fortsätter nu utanför partistrukturerna.
Sommarens händelser i Turkiet började som en missnöjes-yttring mot hotet att riva Gezi-parken i Taksim, centrala Istanbul. Snart var ett landsomfattande uppror ett faktum. Hur kunde denna sociala explosion ske? Nya förklaringsmodeller krävs för att förstå hur sociala rörelser som tidigare underskattats blomstrade och en oväntad enighet mellan bittra fiender som sekulära och antikapitalistiska islamister, samt kemalister och PKK-sympatisörer kunde uppstå.
Gezi var i första hand en kraftsamling mot regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och premiärminister Recep Tayyip Erdogans alltmer kännbara angrepp mot personliga friheter, genom exempelvis strängare alkohollagar, initiativ till att begränsa aborträtten och attacker på det fria ordet.
Fram trädde bland annat en ny politisk aktör, på barrikaderna fanns en för många ”förlorad generation” medelklassungdomar som tidigare har stämplats som apolitisk och politiskt passiv.
När medelklassungdomar som aldrig tidigare deltagit i protester liknande de i somras nu äntrade scenen blev de symboler och representanter för hela rörelsen. Medier utanför Turkiet hakade på trenden, trots att klassammansättningen i protesterna är mångfacetterad.
Kanske kan mediernas begränsade tolkning av protesterna förklaras av att man undermedvetet använt statsvetaren Seymour Martin Lipsets moderningsteori där graden av demokrati ökar i takt med ekonomisk tillväxt.
Med en allt större medelklass, och demokratiska krav tillhörande gruppen, utvecklas demokratin enligt teorin. Till viss del kan den appliceras på upproret, men fram träder då en ofullständig bild av den dynamik som har sammanfört ideologiska läger och samhällsklasser.
Med en arbetarrörelse och vänster med lång erfarenhet av att driva breda rättighetsfrågor i alla delar av samhället finns det anledning att lyfta fram en informell allians med uppenbar potential att skaka om den fram tills nyligen stabilt sittande AKP-regeringen.
Utländska tv-kameror såg till exempel aldrig Gezi-protesterna i radikala vänsterfästen och arbetarområden som Gazi, Okmeydanı och Nurtepe i Istanbul där tusentals människor samlades och kämpade för livet även vid tillfällen då ett relativt lugn rådde i Taksim. Inte heller fick de radikala fackens strejker något större medialt utrymme.
Den tidigt organiserade delen av protesterna, en sorts social rörelse och kampanjplattform mot de så kallade stadsförnyelseprojekten, var kritisk till nyliberal rovdrift av offentliga rum.
Men Gezi-rörelsens signum är pluralismen. Det var där arbetarnas, partivänsterns och olika progressiva plattformers kamp mot nyliberala ingrepp till slut blev en stor proteströrelse för alla de som inte fick plats i AKP:s Turkiet. Här fanns även unga välutbildade turkar som snarast utgick från Ronald Ingleharts postmaterialistiska perspektiv, där ekonomiska frågor blev irrelevanta, men där personliga friheter och självförverkligande uppfattades som mer akuta samhällsfrågor.
Nu har valrörelsen inför lokalvalen i mars 2014 smygstartat. För första gången har civilsamhället skapat plattformar som utmanar etablerade politiska aktörer. Unikt är att det nu finns ett kännbart tryck underifrån att ta hänsyn till för samtliga partier. Upproret blev ett test av hur oppositionen hanterade det breda missnöjet hos människor som inte fann partipolitik attraktivt.
På gatorna märktes en besvikelse över att större oppositionspartier med anspråk på att stå demokratiska civilsamhällsaktörer nära, främst prokurdiska Freds- och demokratipartiet (BDP) och kemalistiskt socialdemokratiska Republikanska folkpartiet (CHP), gjorde halvhjärtade insatser under upproret.
BDP höll en viss distans till Gezi eftersom systerrörelsen PKK och staten för bräckliga fredssamtal.
Gezis mest omdiskuterade kraft, den tidigare oorganiserade massan, är svårflörtad efter det nyvunna självförtroende upproret har gett. Att delta i politiken på egna villkor och kunna ställa makthavare till svars är Gezis tydligaste effekt på kort sikt.
När upproret nu har flyttat till nära hundra parker runt om i Turkiet, där direktdemokratiska beslutsmetoder brukas, är det oklart om partiernas strategi räcker till för en upprorsgeneration som praktiserar en form av habermasisk deliberativ demokrati på gräsrotsnivå.
Miljoner människor har nu agerat tillsammans i kritik mot nyliberalism i allmänhet och AKP:s stadsförnyelseprojekt i synnerhet.
När Taksim i Istanbuls hjärta under två veckor i juni styrdes efter deltagardemokratiska principer och erbjöd gratis tillgång till mat, vatten och sjukvård med hjälp av ideella insatser praktiserade man ett alternativ till AKP:s Turkiet. Det har gett unika förutsättningar för systemkritiska – eller direkt revolutionära – idéer och praktiker.
Någon revolution blir det inte, men det är troligt att fler än den unga, tidigare oorganiserade medelklassen sätter agendan för morgondagens demokratikrav.
Vilka Gezis långsiktiga effekter blir, återstår att se. Om den breda ideologiska och klassmässiga mobiliseringen kan hållas samman genom sociala krav tyder mycket på att de sociala rörelserna kan bli den verkliga kraften för demokratiska reformer när en paternalistisk Erdogan än så länge inte uppvisar någon ödmjukhet.
För en sak är säker. Sedan i somras är människorna i Turkiet inte bara individer, utan även kritiska och aktiva medborgare.
Ekim Caglar, frilansjournalist och statsvetare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
