debatt Det är rimligt att storstadsbors hus beskattas hårdast, då både service och inkomster är högre i storstäderna. Inga-Lisa Sangregorio förenklar också när hon bara ser till en enskild skatt och inte hela Reformisternas ekonomiska politik, skriver Markus Kallifatides i en slutreplik.
S-föreningen Reformisterna, liksom Stockholms socialdemokrater i stort, driver ett samlat förslag till omläggning av den ekonomiska politiken. Det gäller finanspolitik, skatter, klimatinvesteringar, socialförsäkringar och mycket mer. Våra förslag utgör en helhet och förtjänar att debatteras som sådan. Inga-Lisa Sangregorio går till tämligen hårt angrepp i en enskild fråga, den om fastighetsbeskattningens utformning.
OECD, EU-kommissionen, Finanspolitiska rådet, Studieförbundet näringsliv och samhälles konjunkturråd är några av dem som förordat att Sverige bör förändra beskattningen av fastighetsinnehav.
Bakgrunden till dessa rekommendationer är att skattesystemet i Sverige under lång tid gynnat det ägda framför det hyrda boendet genom utformning av ränteavdrag, ROT-avdrag, och kanske främst avsaknad motsvarighet till vinstbeskattning som gäller för privata fastighetsägare som hyr ut. I kombination med att ojämlikheten i Sverige har ökat lavinartat har den privata skuldsättningen skenat och den offentliga sektorns välfärdsverksamhet underfinansierats.
Vårt nuvarande system för fastighetsbeskattning är närmast absurt. Radhusägare i Tranås med taxeringsvärde 1,5 miljoner betalar lika mycket i ”fastighetsavgift” som en villaägare i Täby med ett taxerat förmögenhetsvärde på 8 miljoner och årlig värdestegring på en halv miljon eller mer. En fastighetsbeskattning med tydligare koppling till marknadspriser utgör en viktig del i en omläggning mot mer jämlikhet och bättre välfärd.
I storstadsregionen finns de allra flesta högavlönade jobben, inte minst i finanssektorn.
Oaktat att inget annat krav finns än att Socialdemokraterna skall verka för en progressiv fastighetsbeskattning så mobiliserar nu den alltmer “trumpifierade” högern där rena lögner blivit vardagsmat. Men ett är sant: det är företrädesvis i storstadsregionerna och inte minst i Stockholmstrakten som fler skulle betala mer om vårt krav gick igenom.
I storstadsregionen finns de allra flesta högavlönade jobben, inte minst i finanssektorn. Där har staten koncentrerat nästan hela sin förvaltning, där är kommunalskatten låg och den offentliga och privata servicen bäst. I en stor del av landet berör frågan om förändring i fastighetsbeskattning en liten minoritet.
Många både i och utanför storstaden skulle i en annan ände av en större omläggning till en progressiv politik erhålla jobb, högre lön, bättre arbetsvillkor och framtidsutsikter, bättre möjlighet att hyra bostad, högre pension, högre barnbidrag, högre sjukersättning, högre underhållsstöd, med mera. Därtill skulle välfärden – skolan, vården, omsorgen och assistansen – stärkas. För alla.
Inga-Lisa Sangregorio säger sig “skratta på sig” i sitt angrepp på förslag om förändringar i fastighetsbeskattningen i Sverige. Därtill angriper hon min partikamrat personligen. Det är en mycket onödig debattnivå.
Att diskutera en enskild skatt utanför en samlad analys av den ekonomiska politiken, eller ens skattens intäkter, är och förblir en idé värdig en ledarskribent på Dagens Industri, men inte progressiva medborgare.
Markus Kallifatides, ordförande S-föreningen Reformisterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
