En viktig utgångspunkt när Socialdemokraterna under 2000-talet sökte och lyckades åstadkomma ett organiserat samarbete med Miljöpartiet var att den vägen göra det möjligt att förverkliga visionen om det ”gröna folkhemmet” – ett begrepp som S-ledaren och statsministern Göran Persson lanserade vid sitt tillträde 1996.
Det handlade inte om att tävla med och överträffa Miljöpartiet i klimatpolitisk frasradikalism, utan om att forma en politik som förenade ansvaret för tillväxt och rättvist fördelad välfärd med behovet av att skapa ekologisk balans, det hållbara samhället – och få den genomförd!
Arbetarrörelsens tradition av att se samhället som marknadens överhöghet passade ovanligt väl in när den fördjupade miljöpolitiken stakades ut redan på Erlanders tid. Emellertid kom Socialdemokraterna – och de övriga riksdagspartierna – att bege sig in i en energipolitisk återvändsgränd när kärnkraften valdes som miljöfrälsare bort från oljeberoendet.
Den miljöpolitiske skribenten Mats Engström har på uppdrag av Arbetarrörelsens Tankesmedja i dagarna lagt fram sin rapport ”Ett grönt folkhem för 2010-talet” där han beskriver hur just Socialdemokraterna faktiskt tog rejäla nya miljöpolitiska tag i och med Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet. Persson ledde också in sitt parti på spåret att förverkliga denna vision med stöd från just Miljöpartiet, detta i det organiserade riksdagssamarbetet mellan de tre rödgröna partierna, det samarbete som sedan under Mona Sahlins ledning fördjupades till att bli oppositionens regeringsalternativ inför valet 2010.
Givetvis kom klimatpolitiken att stå i centrum för det samarbetet, men i en sådan form att det bottnade i en politisk helhet utan miljöpartistisk dogmatism eller vänsterpartistiska överbud.
Vinnare på det blev just Miljöpartiet. Deras tidigare profilering som gröna fundamentalister hade tonats ner och vips sågs de inom allt vidare medelklasskretsar, främst i storstäderna, som tänkbart ”pådrivande” alternativ – utan farliga äventyrligheter. Socialdemokraterna lät begreppet ”gröna folkhemmet” fladdra bort ur den sammanhållna politikens kärna. Det tog väljarna som bevis på att S i stort sett inte hade mer att komma med än exempelvis Moderaterna, som tydligt skärpt sin klimatpolitiska retorik jämfört med föregående val, alldeles särskilt jämfört med hur den tonade fram 2006 och dessförinnan. Klimatkrisen med den globala uppvärmningen kunde inte ens Reinfeldt längre vifta bort.
De rödgröna misslyckades. Den borgerliga regeringen satt kvar. De rödgrönas formaliserade samarbete hade nått vägs ände. Kvar dröjde bilden av att S saknade såväl jobb- som klimatpolitik. Medan Moderaterna vunnit jobbmatchen framstod Miljöpartiet som klimatpolitikens avantgarde.
I den här situationen, konstaterar Mats Engström i sin nya rapport, kan och bör arbetarrörelsen blåsa liv i Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet, återföra den till den centrala delen av den politiska dagordningen och visa att miljöpolitik bör omfatta så mycket mer än gröna skogar och rent vatten. Engström pekar på grönare ekonomi, arbetslivets villkor, sambandet mellan ambitiös miljöpolitik och konkurrenskraft, investeringar i grön infrastruktur, livsmedelsfrågor och nödvändigheten av stärkt internationellt samarbete.
Den nya S-ledningen behöver inte kasta något av hittills förd miljöpolitik över bord, men måste gripa tillfället i flykten att uppdatera och tydligare visualisera miljöpolitiken som en del av välfärdsbygget.
Mats Engström skriver i rapportens slutord att ”uppbrottet från det rödgröna samarbetet har skapat förutsättningar för socialdemokratin att återupptäcka och utveckla sitt idéarv på området” och att ”andra partier också har anledning att gå igenom sin miljöpolitik från ett bredare samhällsperspektiv”. Engström påpekar vidare att ”miljörörelsen, fackföreningsrörelsen och ideella organisationer i övrigt gör klokt i att se miljöfrågorna i ett helhetsperspektiv”.
Läsning av Engström-rapporten ”Ett grönt folkhem för 2010-talet” torde bli till god nytta för en socialdemokrati som vill återta det miljö- och klimatpolitiska initiativet. Han ger grunderna för hur det bör gå till, men levererar också en rad konkreta förslag om innehåll.
Ove Andersson, kanslichef, Arbetarrörelsens Tankesmedja.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
