ledare Stad och landsbygd glider allt mer isär, trots att de ekonomiska förutsättningarna för sammanhållning finns. Ojämlikhetens geografi förstärker också de politiska åsiktsskillnaderna.
Redan 2014 lanserade SvD:s ledarsida det laddade begreppet »no go-zoner« som nygammal beteckning för de områden som svensk polis klassar som särskilt utsatta för kriminella nätverk.
Det blev snabbt ett tillhygge i den politiska debatten, inte minst för främlingsfientliga partier och opinioner både hemma och utomlands.
Men en »no-go zone« kan också vara ett område som är särskilt utsatt för att staten har dragit sig tillbaka, vilket fått som följd att de som bor där upplever sig vara exkluderade från det politiska systemet och samtalet. Jag tänker på det när jag läser två nya LO rapporter som på olika sätt behandlar den geografiska ojämlikheten och de ökande klyftorna i dagens Sverige, där barn som växer upp några mil ifrån varandra, lever i helt olika verkligheter.
Tvärtemot vad många tror, möter glesbygdsbefolkningen och invånarna i de socialt mest belastade miljonprogrammen samma vardagsproblem.
I »Ojämlikhetens geografi« visar Sören Häggroth, statssekreterare i Finansdepartementet, att människors livsvillkor både i glesbygder och i socialt utsatta bostadsområden under de senaste decennierna har blivit sämre.
Tvärtemot vad många tror, möter glesbygdsbefolkningen och invånarna i de socialt mest belastade miljonprogrammen samma vardagsproblem i form av försämrad service inom vård, skola och omsorg, arbetslöshet, bostadssegregation och brist på framtidstro.
Så trots att Sverige idag är rikare än någonsin, kämpar många kommuner och bostadsområden i nedåtgående spiraler. I kommuner med stillastående eller minskande befolkning handlar det om att överhuvudtaget klara finansieringen av basala välfärdsfunktioner med ständigt krympande skatteintäkter.
Men även när det gäller politiska åsikter håller Sverige i allt snabbare takt på att falla isär.
I »Sverigedemokraterna i den svenska geografin« har rapportförfattaren Erik Vestin svårt att visa på samband mellan försämrade ekonomiska villkor, till exempel på grund av strukturell arbetslöshet, och SD:s exempellösa framgångar i landsbygdsområden.
Snarare än dålig ekonomi verkar det handla om åsiktsskillnader mellan landsbygd och stad som alltid har funnits där, men som nu negativt förstärks på grund av avfolkningen. Yngre personer med en mer liberal syn på flyktingpolitiken verkar välja att flytta till städerna, ibland känner de sig till och med tvingade att göra det.
De med en konservativ samhällssyn, ofta män, stannar istället kvar på landsbygden. Trenden påminner om den i USA, där Donald Trumps väljare ofta återfinns i den fattiga periferin, trots att de själva är medelinkomsttagare.
Sammantaget ger båda rapporterna en dyster bild av ett Sverige som blir allt mer splittrat, trots att de ekonomiska förutsättningarna för sammanhållning finns.
Ett land där den nationella politiken har dragit sig tillbaka och överlämnat åt människorna lokalt att hantera följderna av globalisering, digitalisering och urbanisering, Därför är den landsbygdsproposition som riksdagen klubbade igenom i förra veckan ett sent men viktigt steg på vägen att bryta denna utveckling.
Att det på sikt kan bli livsfarligt för både demokratin och Sveriges konkurrenskraft på världsmarknaden, behöver man inte vara nationalekonom för att begripa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
