Överskatta inte Pisa

Den dagen vi blir lika besatta av att utjämna klassklyftorna i skolan som att prestera i Pisa-mätningarna, då skolutvecklar vi på riktigt.

Var tredje år testas svenska skolelever, bland annat i sina kunskaper i matematik, naturkunskap och läsförståelse, i världens största internationella elevstudie, OECD:s Pisa-mätning.

Sedan första Pisa-undersökningen år 2000 har resultaten stadigt sjunkit för Sveriges del. Och efter resultatraset 2012 har Pisa i oändlighet använts som ett bevis på att något är ruttet i den svenska skolan av samtliga politiska partier.

När 2015 års Pisa-resultat släpps den 6 december kommer debatten garanterat vara både högljudd och delvis felfokuserad. För vad är det Pisa egentligen mäter och varför är vi så besatta av vad mätningen visar? Makten som Pisa har är oroväckande, säger Ulf P Lundgren, professor i pedagogik i Uppsala. Han är en av dem som var med och skapade Pisa på 1990-talet. Från början skulle Pisa vara ett forum för diskussion, inte en apparat som ska råda länder hur de ska bedriva undervisning, säger han.

Vi lever otvivelaktigt i en tid av New public management-präglad mäthets. Det påverkar utbildningspolitiken och den siffra man vill ha i Pisa:s världsranking kommer ofelbart att påverka vilka metoder som används för att komma dit. Ropen på fler nationella prov, utvärderingar och centrala tester är exempel på det och något som i förlängningen degraderar lärarnas egen profession.

Det är sunt att fler och fler forskare höjer kritiska röster mot Pisa. Det läggs för stor vikt vid rankingen och den syn Pisa för med sig på utbildning blir alltför begränsad, menar många. I Aktuellt den 30 november säger den finländske skolforskaren och professorn Pasi Sahlberg att 31 av 37 länder svarar att Pisa-provet är viktigt och därför har man också förändrat i läroplaner och bedömningskriterier för att dessa mer ska gå i linje med det Pisa mäter.

Den norske professorn Svein Sjöberg menar att man ska vara kritisk mot de globala indikatorer som OECD använder och akta sig för att inte bländas av den prestige och status man lägger i att det är OECD som mäter. För det är bara en förenklad bild av verkligheten som resultaten visar. En annan forskare, tyska Kerstin Martens, påpekar något intressant i Aktuelltinslaget, nämligen att bokstaven E i OECD står för »Economics« och inte »Education«, alltså ekonomi, inte utbildning. Ekonomin har ett intresse i utbildningen, i en viss sorts kunskap. Därför satsas det på fler timmar i matematik, men inte i övergripande läsförståelsesatsningar.

Men Pisa, och Timss, visar faktiskt något viktigt – skillnaderna mellan elever från olika socioekonomiska bakgrunder ökar. Det är ett större problem än något annat i svensk skola, för det hotar hela demokrati- och jämlikhetstanken med svensk skola.

Pisa är politik. Länderna ska tävla mot varandra och reformera, reformera, reformera, allt i en besatthet över ökade Pisa-resultat. Den dagen vi blir lika besatta av att utjämna klassklyftorna och göra något åt bristen på likvärdighet och hitta metoder för att få en jämlik skola, då skolutvecklar vi på riktigt.