Oviljan att betala

I en radiodokumentär nyligen svarade två servitriser i Berlin på frågan om vad som karaktäriserar svenskarna i staden. Svenskar i grupp betalar ofta en och en med 50-eurosedlar berättade servitriserna. Och, det riktigt intressanta, de pratar hela tiden om hur lite pengar de har.

Iakttagelsen sätter fingret på en oroande tendens: en förvirrad inställning till vad det innebär att ha eller inte ha pengar och vad saker kostar. Ta till exempel städtjänster. Fler och fler köper det och använder sig av rut-avdraget. Men, om rut-avdraget försvann skulle endast en dryg fjärdedel av köparna vara fortsatt intresserade.

Samma ovilja att betala vad något kostar egentligen döljer sig bakom fenomenet ”fastlans”, som P1-programmet Kaliber uppmärksammat i den pågående serien om hur arbetsmarknaden förändras . En ”fastlans” är en frilans knuten till en viss arbetsplats , utan den trygghet och de förmåner som det innebär att vara fast anställd. Ofta rör det sig om en tidigare medarbetare som uppmanats att starta eget, så att arbetsgivaren slipper anställa och sparar pengar. Fastlans förekommer inom allt från media till myndigheter.

I förra veckan uppmärksammades Kaliber för att Sveriges radio stoppat en intervju som belyser arbetsvillkoren – just på Sveriges Radio. Vid sidan av de katastrofala arbetsvillkoren för springvikarier och visstidsanställda i offentlig sektor är journalisters arbetsmarknad ett tydligt exempel på hur våra trygghetssystem urholkas. En utveckling som självklart måste skildras i Sveriges radio om företaget vill behålla journalistisk trovärdighet.

Konsekvenserna av att trygghetssystemen och arbetsmarknaden inte längre hänger samman kan för den enskilde sammanfattas med mindre trygghet. Visstidsanställda väntar vid telefonen och står utan sjukförsäkring vid sjukdom. Egenföretagare saknar anställdas försäkringsskydd och får ingen tjänstepension.

För samhället i stort handlar konsekvenserna om kvalitet. Att på morgonen inte veta om det är en arbetsdag eller vilken arbetsplats som gäller är omöjligen den bästa utgångspunkten för att ta hand om gamla eller barn. För det krävs, förutom kompetens och tillräckligt många i personalen, närvaro och kontinuitet. Korta inhopp eller tidsbegränsade vikariat utgör lika lite den ultimata grunden för kritisk och granskande journalistik.

Arbetsvillkoren i offentligt finansierade verksamheter är vårt gemensamma intresse. För att vi finansierar dem. Men framför allt för att vi alla berörs av kvalitén.

Fram till 2020 behövs enligt SKL 420 000 nya medarbetare i välfärdssektorn. En framtidsfråga som tåls att upprepas är vilka arbetsvillkor som är rimliga för dem som utför välfärden i praktiken? Bra arbetsvillkor kostar. Det priset måste vi vara beredda att betala, såväl i offentlig sektor som inom public service.